Bild:

”En av mina arbets-kamrater ringde varje tisdag och frågade hur det var med mig”

Det börjar skymma och Billy Kaldemark är klar för dagen. Han är utkörare på Spendrups depå i Göteborg. Ärret på halsen skvallrar om att han varit svårt sjuk. Han vill nu berätta om hur han kämpade mot cancern och betydelsen av kamratstöd.

[Ur nummer: 01/2008] Självklart är familjen ett stort stöd under en sjukdomstid, men kamratskapet på jobbet är också mycket viktigt.
– En av mina arbetskamrater ringde mig varje tisdag och frågade hur det var med mig.
Vi pratade om allt möjligt, inte bara min sjukdom.
Jag vet att han sedan rapporterade till de andra hur läget var. Det betydde oerhört mycket för mig. Jag kan inte nog betona vikten av att höra av sig. Visst är vi alla olika men för mig var det ett mycket stort stöd.
Det var år 2001 som han började som utkörare på Spendrups. Ganska kort tid efter att han börjat på depån så gjorde en knöl på halsen honom bekymrad.
– Den växte och växte. När den var stor som en clementine så bestämde jag mig för att söka vård.
Vi har slagit oss ner i ett avskilt rum på hans arbetsplats. Det är ett allvarligt samtal. Han har flera tuffa år bakom sig med mycket ångest och smärtsam behandling. Han berättar
dock mycket sakligt vad han varit med om, noga med detaljer och fakta. Han låter inte känslorna ta överhand.

Läkaren tog inga prover
Han har med sig papper med anteckningar på allt han gått igenom. Det är mycket, många läkarbesök och mycket lidande.
Det höll också på att gå riktigt illa. Den första läkaren som han vände sig till sa att han inte behövde vara orolig,
knölen var inget farligt utan bara en vanlig fettkörtel.
– Han var helt bestämd på den punkten, tog aldrig några prover, sa att knölen med tiden skulle försvinna.
Billy Kaldemark nöjde sig inte med det beskedet utan vände sig till en annan läkare.
Han sa dock samma sak, inte heller denna gång togs några prover.
Tiden gick men knölen försvann inte, tvärtom så fick han allt mer ont i den. Han blev mer och mer bekymrad. Räddningen blev en privat sjukförsäkring, den hade en tidigare arbetsgivare tecknat för honom. Han fortsatte själv att betala försäkringen när han slutat sin anställning, det handlade om cirka 230 kronor i månaden.
– För att kunna använda min försäkring behövde
jag en remiss till Carlanderska sjukhuset.
Det begärde jag och fick, berättar Billy.
Det är lite dubbelt för honom, detta med den privata sjukförsäkringen.
– Egentligen tycker jag att det är fel väg att
gå, det här borde den vanliga sjukvården klara av. Men vad gör man när den inte fungerar? Hade jag inte haft min privata försäkring hade jag varit död idag.

Vad läkaren på privatsjukhuset direkt gjorde var att ta ett cellprov. Det visade sig att han drabbats av cancer och elakartad sådan. Han opererades, gick på kontroller och fick beskedet att allt såg bra ut. Men ett år senare slog
cancern till igen, han fick ytterligare en knöl på halsen som växte sig allt större. Det visade sig att modercystan satt i
tungroten.
– Det är en ganska vanlig typ av cancer men det talas inte så mycket om den. Prognosen är dock god, i 90 procent
av fallen blir patienterna botade.
Billy fick nu ta cellgifter vilket han inte gjort innan. Det var ett rent helvete, berättar han.
Värst var illamåendet. Dessutom tappade han allt hår på kroppen. Han gick också ner i vikt, från 80 till 59 kilo på två månader.
Han genomgick även 38 stycken strålbehandlingar.
– De tog verkligen på krafterna. Halsen var
helt sönderbränd, som ett öppet sår i hela halsen.
Det var inte mycket som jag kunde få ner,
bara flytande. Det fanns arbetskompisar som
inte trodde att jag skulle överleva.
Det har nu gått flera år sedan han blev färdigbehandlad.
Han går fortfarande på kontroll var 6:e månad. Om allt går som det ska så blir han friskförklarad i februari 2009.
– Jag sätter idag värde på livet på ett helt annat sätt. Och hade jag kunnat gå i pension hade jag gjort det. Det som jag varit med om har verkligen gett mig en tankeställare.
Helt frisk blir han dock inte. Körtlarna som producerar saliv har blivit skadade utav all strålning.

Bär ständigt på vattenflaska
– Normalt producerar kroppen en och en halv
liter saliv om dagen. Jag har inget alls. Det innebär att jag ständigt måste dricka vatten.
Speciellt när jag äter måste jag ha något att skölja ner maten med.
Kännetecknande för honom är att han alltid har en flaska vatten till hands.
– Jag brukar ha som vana att berätta på kurser och liknande hur det hela ligger till. Så att de ska förstå varför jag hela tiden håller på och harklar mig vilket kan upplevas som störande.
Det har varit en svår tid och betydligt tuffare än vad han förstått från början.
– Jag trodde att jag var starkare än vad jagvar. Det svåra var att acceptera det hela, att detta drabbat mig.

Fakta
Namn: Billy Kaldemark
Ålder: 51 år
Familj: Sambo och fyra barn
Yrke: utkörare på Spendrups depå i Göteborg
Fackliga uppdrag: klubbordförande
Fritidsintressen: Tränare i innebandy
Musik: Gillar Tina Turner
Senast läst: Facklig litteratur och dagstidningar
Favoritmat: En köttbit med potatisgratäng och sallad är aldrig fel
Nyårslöfte: Svårt, jag varken dricker eller röker. Det skulle vara att börja träna, men det vågar jag inte lova.