[Ur nummer: 01/2008] Film: Arn, tempelriddaren.
Regi: Peter Flinth.
Skådespelare: Joakim
Nätterqvist, Sofia Helin m.fl.

Tycker man att en riddare ska vara karl för sin blänkande rustning. Njuter man av ståtliga hästar och nästan går i enskild ställning för fladdrande fanor. Beundrar bataljer i rök och damm samt rörs av ung kärlek som motarbetas? Då är nog Arn, tempelriddaren perfekt som matinéfilm.
Riddar Arn är lika hedervärd som någonsin Ivanhoe, trots att han i lönndom har gjort jungfru Cecilia på smällen. Och straffas med förvisning till ”Det heliga landet” medan Cecilia sätts i kloster.
Visst, det fäktas häftigare i Ivanhoe om riddaren som kämpar för att rädda livet på såväl kristna Rowena som judiska Rebecka. Och visst, Ivanhoe är inte lika långrandig. Men Arn, Temeplriddaren är inte så dum den heller när allt kommer omkring.
Alla de historie- och actionfilmer som har producerats sedan 1982, då senaste Ivanhoe kom, har utvecklat kostymfilmens berättande. Numera finns ju också datoriserad teknik som möjliggör ett mycket mer avancerat visuellt berättande.
Man kan helt visst resa en hel del invändningar. Så är till exempel berättarrösten i början onödig (en illuminerad förtext om svensk medeltidshistoria och Arnfiguren hade väl varit fräckare?). Dialogmanus övertygar inte helt, inte heller sättet på vilket det framsägs. Kan du säja’re? Har vi erat stöd? låter det redan i filmens början. Detta handlar om trovärdighet och inte bara om bristande stil, takt och ton i tal.
Arn, tempelriddaren är dock sammantaget en rätt så okej och snygg kärleks- och äventyrsfilm med vackert foto, fina miljöer och flera fiffiga scenlösningar.
Jag kan faktiskt tänka mig att också se tvåan, Riket vid vägens slut, som kommer i höst.