Sammanhållning och nya idéer gav resultat

– Det är en sak att gå ut i strejk, en annan att avsluta strejken på ett bra sätt. Jag tycker att vi lyckades med båda sakerna, trots att Unilever fortfarande vill stänga vår fabrik, säger Marko Oudenaarden, klubbordförande på Unilevers fabrik i Delft.

[Ur nummer: 01/2008] På fackexpeditionen hänger banderoller och t-shirtar från gårdagens stora demonstration i Rotterdam, som både Marko Oudenaarden och Wim van Vianen, ordförande i fabrikens företagsråd, deltog i.
– Vi var inte så många härifrån, kanske ett tiotal. Det har varit så mycket den senaste tiden, både strejk och flera stora demonstrationer, så motivationen att delta i denna var inte så stor, förklarar de.
På fabriken tillverkas dressingar, grillsåser och majonnäs. De gör också jordnötssmör, en så kallad lokal juvel. Alla som gillar jordnötssmör i Holland vet att det kommer från Calvé-fabriken. Den ligger i Delft, är 123 år gammal och har ägts av Unilever sedan 1920-talet.

Stående skämt i många år
Det har länge talats om att fabriken i Delft ska läggas ner. Ja, det var bland det första Marko Oudenaarden fick höra när han började som processoperatör för sju år sedan. Det har varit ett stående skämt, och eftersom det hade upprepats så ofta var det ingen som riktigt trodde att det skulle hända.
– Vi visste att våra produktionskostnader var dyra jämfört med dem i Tjeckien och Polen. Vi hade gjort allt vi kunde för att gå Unilever till mötes och sänka kostnaderna. För två år sedan försökte vi sätta press på företagsledningen för att få garantier för framtiden, men vi lyckades aldrig, säger Marko Oudenaarden.
I september meddelade ledningen för Unilever att 20000 jobb, varav 12000 i Västeuropa skulle bort. Arbetarna vidhöll sitt krav om löfte om fortsatta jobb. Det stod högst upp på listan under kollektivavtalsförhandlingarna som inleddes i april.
Den 10 oktober gick arbetarna på Unilevers sex fabriker ut i strejk, efter att de hade ställt ett ultimatum. På fem av sex fabriker kom strejken att vara i nästan fyra veckor.
– Det är lång tid för att vara i Holland, säger Marko Oudenaarden.
Strejkerna blev en stor framgång. Det gick över förväntan. Han satt med i både den lokala och nationella strejkkommittén och vill gärna dela med sig av erfarenheterna. Innan strejken låg organisationsgraden på hans fabrik på 60-70 procent men när folk började inse vad som var på gång gick fler och fler av de 180 anställda med i facket vilket ledde till en organisationsgrad på 80 procent. Det vanliga i Holland är cirka 50 procent i produktionen.
Det såg rätt tufft ut till en början. Dagen innan de varslade om strejk, det vill säga den 9 oktober, meddelade Unilever att de skulle lägga ner tre av de sex fabrikerna i Holland.
Ledningen hoppades att arbetarna vid de fabriker som skulle bli kvar inte skulle gå ut i strejk. Ett sätt att splittra dem. Men det lyckades inte. Alla stod fast vid beslutet.
På en av fabrikerna, Unilevers glassfabrik, strejkade man bara i ett par dagar. Organisationsgraden var låg och de mäktade inte mer. Att de överhuvudtaget strejkade var stort för dem.
Strejken i Delft var väl förankrad. De hade regelbundna möten utanför fabriksgrindarna, där de stämde av med medlemmarna för att vara säkra på att de tyckte att det var värt att fortsätta. En imponerande kreativitet utvecklades.

Väckte uppmärksamhet
Medlemmarna gjorde speciella aktioner för att få uppmärksamhet i media. På morgonen stod de utanför fabriksgrindarna och bredde smörgåsar med Calvé-fabrikens jordnötssmör som de gav förbipasserande på väg till jobbet med information om företagets plan på nedläggning.
– Bussarna som passerade stannade. Via kommunikationsradion fick chaufförerna reda på att vi bjöd på frukost.
På de andra fabrikerna gjorde strejkande medlemmar sociala insatser. Unilever vill framstå som ett socialt ansvarstagande företag, vilket de anställda upplevde som en bluff. För att visa vad verkligt ansvarstagande är hjälpte de till på ålderdomshemmen, de målade, städade, trädgårdsarbetade och spelade bingo med de gamla.
– Dessutom var vi mycket strategiska när vi tog ut de strejkande, berättar Marko Oudenaarden. Vi valde dem som hade störst effekt på produktionen. Det behövde inte vara så många för att fabriken skulle stå stilla.
På så sätt förlorade varken medlemmarna eller fackförbundet så mycket pengar. Unilever kunde visserligen ha lockoutat samtliga men drog sig för detta.
– Jag tror inte att företaget vågade, de var rädda för att det skulle ha blivit för mycket negativ publicitet.

Hemsida med stor betydelse
Redan 2005, då facket begärde jobbgarantier från Unilever, startades en hemsida. I början hade den inte många besökare, men det växte snabbt. En engelsk sida startades också för att informera fackföreningar i andra länder om det som hände: www.unionclever.com. Hemsidan tar upp både nationella och internationella nyheter. Tidigt skrev de om den kamp som förs av Unileverarbetare i Indien.
– Det väckte först inget större intresse. Men när vi själva började kämpa och strejka så blev medlemmarna mer och mer intresserade. De började även läsa sådant som vi skrivit om för länge sedan, plötsligt började de även intressera sig för vad som pågick runt om i världen, berättar Marko Oudenaarden.