”Så mycket trevligare man kunde ha haft det vid matborden om man låtit de där ungarna vara ifred och pilla i sig den mat de gillade”

[Ur nummer: 02/2008] Orsakerna till mänskligt beteende har genom tiderna givits olika förklaringar. Ibland har arvet varit viktigast, ibland den så kallade miljön. Inget var medfött utan allt berodde på det som hände sedan. Det som också kallas uppfostran och som fått farmödrar och andra att rynka på näsan och kalla för typiskt dålig om barnet inte gjort som just de tänkt sig. Ibland har det påståtts att barnet egentligen präntar in allting i en rasande fart de två första åren så det inte spelar så stor roll vad man hittar på sedan. Det är redan kört med både veta hut och tvinga i gröna ärtor.

Nu verkar generna ha kommit på modet. Farmor kan ta sig i häcken. Inte ens de två första åren spelar någon roll. Det är det genetiska arvet som styr. Barn föds helt enkelt med tycke och smak för viss mat. Det kan rent av vara ur farmorsledet nedstigna gener som givit det otacksamma barnet aversioner mot gröna ärtor. Den där ungen som sitter där och insisterar på att äta pasta, mjukost och limpmacka år ut och år in och kniper ihop munnen inför i stort sett allt annat gör det inte för att den är bortskämd av pjoskiga föräldrar utan för att den är född sån. Man får försöka tycka om den ändå.

Så mycket trevligare man kunde haft det vid matborden om man låtit de där ungarna vara ifred och pilla i sig den mat de gillade. Kanske tryckt i dem en vitamin extra då och då. Och bett mormor hålla tyst i stället.
Och tänk så mycket mysigare middagar vi kunde ha haft, om inte min senaste svärmor demonstrativt stuckit sina smörkokta morötter under näsan på mig och sagt ”nam, nam, nam!” och smackat med tungan. Men där var det väl hennes gener som spelade in också. Och mina. Alla har gener. Kombinationerna kan förstås bli ödesdigra. Mina obstinata passade inte alls ihop med hennes inskränkta härskargener. Envishetsgener hade vi lika bra uppsättningar av. Så där satt vi och spillde vår tid över karotterna med flottiga morötter och fick den middagssamvaro vi förtjänade.

Men kan man inte lära sig? Trots arvet. Har jag funderat över i de cirka 18 år som jag själv har varit det där med generna på spåren och slutligen insett att mina barn saknar själva hålla ordning-genen och samtidigt ärvt en allting hamnar på golvet-gen här och en tappa bort saker-gen där.

Jorå, smaken brukar utvecklas. Även jag kan svälja undan en morot i rätt sällskap. Men är man försedd med en stark jag lär mig bara det jag har lust med-gen så verkar det vara kört. Det är bara att vänta in utflytten och under tiden plocka upp det som hamnat på golvet för att slippa vada i knäna i skräp och dessutom bli beskylld för att ha slarvat bort viktiga saker.
Bita ihop och försöka förstå att barnen inte är onda när de skyller allt på mig. Det är generna. Precis som de där som fortfarande mumlar att allt är sossarnas fel inte är dumma, de har också bara fått en stark skylla på-gen. Inte ens den där avdankade majoren från de västgötska obygderna är riktigt ond i sin iver att få ungar att lära sig sin läxa, veta hut och få betyg på alltihop innan de knappt hunnit börja skolan.
Förmodligen äta gröna ärtor också. Det är inte alls säkert att han haft en tråkig barndom. Men i hans arv finns säkerligen gamla byskollärare med rotting och knogjärn i ena handen och katekesen i andra. Kanske inte i första men i andra eller tredje ledet. Man vet aldrig riktigt exakt med generna.

Själv ska jag väl dock erkänna att min förståelse-gen egentligen är rätt svag. Både för det ena och andra. I längden.