Storbolagen kan öka sina vinster trots svältkatastrof på teplantagerna

Efter en lång arbetsdag är te-plockerskor på väg hem. De bär sina arbetskläder i tygknyten på huvudet. De behöver förkläden av galon för att skydda sig mot tebuskarnas sylvassa grenar. De gör sig ändå rejält illa, vilket ärr och plåster på benen skvallrar om.

[Ur nummer: 02/2008] Det är nyårsafton och kvinnorna har jobbat längre än vanligt för att kompensera ledigheten på nyårsdagen då de bara jobbar fram till lunch.
De jobbar åtta timmar om dagen på ackord, får betalt efter antal kilo de plockar. De måste plocka minst 18 kilo per dag för att få grundlönen som ligger på cirka 18 kronor per dag. Under högsäsong kan de som är riktigt duktiga på att plocka komma upp i cirka 200 kilo per dag och tjänar då 35 kronor per dag vilket anses vara taket för hur mycket man kan tjäna.
Lönerna är med andra ord mycket låga. Det är de även för arbetarna på tefabrikerna, där ligger grundlönen bara 40 öre högre.

Många nyfikna blickar
Löneläget får vi en redogörelse för när vi nästa dag besöker en av de lokala fackföreningarna, South Indian Plantation Worker Union. Det är den största föreningen, har 5000 medlemmar och är ansluten till Indian National Trade Union Congress. Att vara medlem kostar 20 kronor om året. I stort sett alla arbetare är organiserade, de tillhör antingen den centralorganisation som är kopplad till kongresspartiet eller den som hör till kommunistpartiet.
Det är mest män som är samlade på fackexpeditionen som ligger mitt i centrum. Nyfikenheten är stor på oss västerlänningar. Vi bjuds på te och alla i rummet samlas runt oss. Det är nyårsdagen och vi blir varse en indisk tradition som vi inte känt till. Med jämna mellanrum dyker medlemmar in, män och kvinnor, som vill visa sina fackliga ledare sin uppskattning. Det gör de genom att skänka en liten gul limefrukt eller en blomkrans.
Den facklige ledaren Moni tackar vänligt för gåvorna som samlas på hög framför honom. Riktar uppmärksamheten mot oss och försöker besvara våra frågor.
I decennier har Indien varit en av världens största temarknader. I Indien produceras och dricks det mest te i hela världen.
I Indien är också två av de största transnationella företagen inom te verksamma, det handlar om Hindustan Unilever Limited, Hul, som tillverkar det världsledande märket Lipton samt Tata Tea. I Munnar har det varit den sistnämnda som varit den dominerande arbetsgivaren. Tata Tea exporterar sitt te under det internationella varumärket Tetley.
Situationen inom den indiska te-industrin förändrades dramatiskt från slutet av 1990-talet. Effektivare produktionsmetoder och nya producenter skapade överproduktion. Som en följd föll tepriset. I början av 2000-talet utvecklades det till en nationell katastrof. Teplantager slog igen. Omkring 100000 arbetare var berörda i norra och södra Indien. Värst var situationen i norr där tusentals arbetare svalt ihjäl och i vissa fall blev så desperata att de tog livet av sig. Också i Kerala rapporterades om liknande händelser. Det globala yrkesfacket IUL tog 2003 initiativ till att samordna de indiska fackföreningarna inom teindustrin för att ställa krav på arbetsgivarna och staten så att de mänskliga följderna av krisen skulle kunna begränsas.

Valt att dra sig ur
Lönsamheten i råvaruproduktionen pressades allt hårdare. De stora transnationella teproducenterna valde i denna situation att dra sig ur såväl plantager som tefabriker och bara fokusera på produktutveckling och försäljning av te. På så sätt kunde de under pågående branschkris till och med öka sin egen lönsamhet.
Hindustan Unilever Limited har kommit längst när det gäller dessa planer, men även Tata Tea har satt igång samma process, berättar den facklige ledaren Moni.
Plantager och fabriker i Munnar har överförts till Kannan Devan Hills Plantation Limited och den lokala företagsledningen och arbetarna har trätt in som ägare. Arbetarna har fått köpa 300 aktier var och äger 60 procent av företaget. Tata Tea har behållit en andel på 19 procent i det nybildade företaget samt märket Kannan Devan.
Det är givetvis en stor risk som arbetarna tagit på sig. När lönerna knappt räcker till det nödvändigaste är det hårt att behöva ta lån för att ta över det företag som man jobbat för i generationer.
– Priset på te är mycket lågt. Det är vårt största problem just nu, säger Moni. Att priset sjunker beror på allt hårdare konkurrens av importerat te.

Hjälpsam rickshaw-förare
Ett par dagar senare får vi hjälp av auto-rickshaw-föraren Munish att komma upp till plockerskorna i det böljande gröna landskapet. Det är väderbitna kvinnor med många år av hårt slit bakom sig.
En av kvinnorna, Auta Katha, berättar att hon har jobbat på plantagen i 30 år. Hon låter förstå att det är ett tufft jobb. Ju mer hon plockar ju mer får hon betalt. En bra dag plockar hon runt 60 kilo. Det går an när solen skiner men när det regnar blir det halt och det är lätt att göra sig illa på de vassa grenarna. Hon visar ärren på benen. Värst är dock ryggen som värker. Det är svårt att hitta en bra arbetsställning.
Hon liksom de andra kvinnorna ber oss om skolpennor. Det är en återkommande begäran. Alla vill ha pennor. Senare får vi veta att för barnen i skolan är det lite av en statussymbol att ha en penna som kommer från en utlänning.
På vägen tillbaka följer vi med Munish för att hälsa på hans familj som jobbar på teplantagen. Hans mamma och pappa är nu pensionerade, de gick i pension 55 år gamla. Hans syskon, storebror och storasyster, har fortsatt i föräldrarnas fotspår. Själv har han som yngste son sluppit det hårda slitet. Men tack vare att syskonen jobbar så får hans familj också bo i bolagets arbetarbostäder.
Det finns gott om sådana arbetarlängor i Munnar. De påminner om de svenska statarlängorna. Fri bostad är en av löneförmånerna för dem som jobbar med te. Andra förmåner är fri tillgång till sjukvård och skola.
Tata Tea hävdade gentemot världsbanken att företaget var generöst då företaget lånade pengar för att bygga skolor och sjukhus åt plantage-arbetarna. Det är dock inget generöst med detta utan något man är skyldiga till enligt indisk lag.