[Ur nummer: 02/2008] Mycket film är det. Nyligen guldbaggeri i teve. I månadsskiftet pågår Göteborgs filmfestival och mot månadens slut är det dags för Oscar i Hollywood. Och även om färre går på bio så ser folk film som aldrig förr. Även i datorer genom att fildela utan att vilja betala. Alltmedan videobutikerna har det svårt eftersom färre hyr film över disk. Och Sveriges Filmproducenter kräver att regeringen tillsätter en utredning om filmstödet.
Mycket film alltså. Men bra svensk film? Låt oss återvända till Guldbaggegalan: Förra året producerades 25 svenska filmer. Många för ett så litet land. Men ändå för få tillräckligt bra tyckte baggejuryn och mönstrade direkt ut merparten. I realiteten tävlade tre filmer: Josef Fares inte fullödiga Leo om vardagsvåld. Roy Anderssons formpressade Du levande om tragikomisk egoism i hopplöshetens land. Johan Klings ömsinta Darling utan manér om medelklassens förlorare.
Roy Andersson vann nästan allt trots storslam redan år 2000 med den likartade Sånger från andra våningen. Leo fick ingenting medan Darling som borde ha fått bagge för bästa film fick nöja sig med foto-Bagge och bästa skådespelare. Och Michael Segerströms tolkning av den arbetslöse ingenjören som aldrig ger upp är ju också lysande.
I år blir det färre filmer. Femton, sägs det på Svenska filminstitutet. Betyder större stödsumma till varje.
Leder det automatiskt till kvalitetshöjning? Bättre och mer angelägna filmer? Knappast. Såvida inte mer pengar satsas på förarbete och manusarbete. För den delen även på ljudarbete och ljussättning. Kanske också på en regiskola för regissörer som inte bara vill utan också kan? Kanske borde man också utbilda konsulenter? Verkar behövas – man häpnar över att just Darling nobbades stödpengar. Och producenter som lär sig att känna igen en bra historia.
Nå, nu finns det redan skolor som utbildar folk i film. Så det är inte det som är knuten. Det är väl snarare så att svensk films medelmåttighet och brist på samtidsförankring beror på ängslighet och bristande självförtroende bland filmfolk som beslutar. Och på att de precis som de flesta som vill skriva film och göra film har för likartade bakgrunder, referensramar och klasstillhörighet. Kort sagt begränsade perspektiv.
Följaktligen kommer vi även de närmaste åren att få se filmer om frustrerad medelklass och övre medelklass, schablonmässiga invandrarskildringar och kriminalfilmer, kriminalfilmer, kriminalfilmer…
Det är nog att hoppas på det omöjliga att vi i alliansens Sverige ska få se något som liknar en svensk Norma Rae, filmen från 1979 med Sally Fileds som textilarbeterskan som engagerar sig i facket. Bra och genomarbetade historier om framtidstro och jävlar anamma.