[Ur nummer: 02/2008] Om senaste nobelpristagaren Doris Lessing kan man säga mycket, men inte att hon har anpassat sig för att få priset. Först och främst är hon ju kvinna, född 1919 och uppvuxen i Sydrhodesia (i dag Zimbabwe) under ganska tuffa förhållanden. Hon flyttade till England utan någon formell utbildning under 1940-talet, umgicks i intellektuella kretsar och blev aktiv kommunist, sedan avhoppad kommunist och självlärd författare.
Debuten kom 1950 med Gräset sjunger. Under 1960- och 1970-talet skrev hon en lång rad socialt radikala romaner med självbiografiska inslag. Sedan under 1980-talet kom ett rymdepos, en lång rad av märkliga science fiction-böcker.

Lessing är dessutom en oförskräckt novellist och hennes produktivitet kan faktiskt mäta sig med Joyce Carol Oates. Hon skriver en öppen, enkel och intelligent prosa. Hon verkar inte vara särskilt petig när det gäller sådant som i vanliga fall brukar få Svenska akademien intresserad: ömtåliga språkexperiment, invecklad komposition och svårsmält stil. Med andra ord, hon är en författare som koncentrerar sig på berättelsen, på själva ärendet, på idén.

Det finns ingenting så fantastiskt som när en berättelse börjar ta form i huvudet och man får sätta sig och skriva ner den, har jag hört henne säga.
Utanpå allt annat är Lessing också kattälskare. Det är jag också, fast jag bor i ett hundbälte. Under julhelgen läste jag Om katter, det är en klarsynt och klok bok där Lessings iakttar och skildrar katters beteende och deras olika personligheter med samma skarpt psykologiska blick som hon använder på människor. Hon börjar i sin egen barndom på den afrikanska landsbygden som var full av husdjur, både hundar och katter. Hon berättar att det var hennes mammas uppdrag att dränka kattungar, skjuta ormar, slakta höns.
Det får mig att minnas min egen mormor, som utanpå alla andra sysslor både högg ved och dränkte de eviga kattungarna. Det var tvunget att göra det. Morfar jobbade i skogen och var för blödig, han vågade inte. Att mormor, som ibland hann sätta sig ner med en Allers-roman eller en Sigge Stark också läste Doris Lessings böcker, fick jag nyligen veta. Det förvånade mig, och det säger en hel del om Lessings spännvidd som författare.

Lessing kattskildringar är osentimentalt skrivna, det både dränks och skjuts katter när det är nödvändigt, men samtidigt är hela boken ett försvar för katten som husdjur. Katter bryr sig ju folk i allmänhet inte om, den gnäller man på i insändare eller grannar emellan. Om en katt dör, så är det bara en katt. Hunden är mer värd, katten försvarar inte människor och kan inte tämjas helt.

Men katten gör något annat. I slutet av boken skriver Lessing: ”Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, av skuld å allas våra vägnar.”