[Ur nummer: 02/2008] En dag i november ringde telefonen, medan jag höll i LO:s Fackets grunder i Örebro. Det var från denna tidning som frågade om jag var intresserad av att skriva ”Tankar i arbetet”.
Att skriva om något aktuellt som man blir förbannad över går ju an, men att leverera på bestämda datum? Har jag något vettigt att säga till de livsmedelsarbetare som läser Mål & Medel?
Efter att ha funderat någon dag, bestämde jag mig för att tacka ja, för eftersom jag blev tillfrågad, bör det ju finnas någon som tycker att jag har något vettigt att tillföra.
Jag har funderat lite på varför det är så tyst, varför protesterar inte folk mot sådant de tycker är fel? För det finns mycket som folk blir upprörda över idag, det märks i pausrummen på arbetsplatsen. Det går knappt en dag utan att man visar sitt missnöje med politiker, företagsledningar och andra makthavare. Och under det senaste året kritiseras politiken, istället för bara politikerna. Det diskuteras i pausrum, vid fikabordet eller hemma vid köksbordet. Men där finns inga makthavare som lyssnar, som kan förändra. Om vi vill få till en ändring måste vi visa vårt missnöje, så att det märks.

Ibland får man höra att vi svenskar borde göra som fransmännen, som tippar ut sopor på torget eller spärrar av vägar i protest.
Men det tycks alltid vara ”någon annan” som borde protestera.
Jag läste någonstans att militära underrättelsetjänsten och ett beredskapsmuseum i Helsingborg tvistar om rätten till varumärket som under 40-talet påminde allmänheten om att man inte yppa någon slags information om Sverige eller vårt lands relationer till andra nationer. Man skulle helt enkelt tänka på vad man sade, och vem som hörde, för man kunde ju inte vara säker på vem som arbetade för främmande makt, eller vilken typ av uppgifter främmande makt var intresserade av. Än idag är det många som känner igen den blå/gulrandiga tigern, tillsammans med texten ”En svensk tiger”.
Inte vet jag om det är så, att det är denna slogan som på något omedvetet sätt påverkar det svenska folket, att den gick så djupt in i den svenska folksjälen att vi nu inte törs protestera – för man vet ju aldrig vem som lyssnar?
Men det diskuteras allt mer i pausrummen, och missnöjet med dagens politik tycks växa för varje undersökning som görs. Och till alla er som sitter och klagar, har jag ett tips på hur ni kan protestera, på ett sätt som inte kräver särskilt mycket.
Ni behöver inte själva organisera något, ni behöver inte heller engagera er i någon förening, allt som ni behöver göra är att avsätta lite tid på en ledig dag, nämligen första maj, och delta i demonstrationståget.
Samtidig som man visar vad man tycker får man lite motion, kan det bli bättre?

NY SKRIBENT
Familj: Sambo.
Utbildning: Gymnasieutbildning på grafisk linje, tryckeri.
Arbete: Jobbar sedan 1996 på Atria chark och deli, i Sköllersta (Lithells).
Fackliga uppdrag: Vice klubbordförande.
På fritiden: Läser böcker. Datorn, lyssna på musik.
Favoriter: Till exempel Marilyn Manson, Ramstein Kraftwerk. Fritidspolitiker: Ersättare i nämnden för funktionshindrade för socialdemokraterna.
Mat: Lagar gärna mat, äter det mesta, gärna sushi.
Senast sedda film: Arn.