[Ur nummer: 03/2008] Kommer isen vid Sydpolen att smälta bort de närmaste hundra åren? Ja, i medias klimatrapportering låter det nästan så. Men det är minst sagt en överdrift. Antarktis är en jättekontinent, stor som 27 Sverige och till 99 procent täckt av en is som är i snitt 2 500 meter tjock, på sina ställen 4000 meter. Isen har legat här i miljoner år, och kommer så att göra.
Jag besökte den Antarktiska halvön – en ”lillfinger” på kontinentens västsida – för några veckor sedan. En smal remsa barmark om sommaren, med miljoner häckande pingviner och andra fåglar. En färsk men kontroversiell amerikansk studie påstår att halvön under 2006 förlorade cirka 60 miljarder ton is, motsvarande femton års sötvattenkonsumtion i Storbritannien. Medan IPCC, FN:s klimatexpertpanel, inte sett några större förändringar.

Väl hemma i Sverige igen ser jag att kärnkraften nu på nytt lanseras som en räddare i klimatkrisen. Folkpartiet vill bygga fyra nya svenska kärnreaktorer och successivt ersätta de tio nuvarande med tio nya. Och allmänheten tycks vara positiv. Det låter ju så bra: Kärnkraftverk pyser inte ut koldioxid!

Nej. Men som vanligt är sanningen betydligt mer komplex.
För det första: Hela kärnkraftsprocessen – uranbrytning, anrikning, transporter, bränsletillverkning, reaktorbygge och avfallshantering – kräver fossila bränslen och ger därmed upphov till koldioxid som påverkar klimatet. Två tredjedelar av energin från svenska kärnkraftverk släpps dessutom årligen ut i havet, motsvarande 150 miljarder kilowattimmar.

För det andra: Det finns idag totalt 439 reaktorer i drift, fem färre än för fem år sedan. Många är åldriga och måste renoveras eller stängas och ersättas med nya. För att på sikt upprätthålla nivån 439 reaktorer måste det därför byggas i snitt en och en halv ny reaktor varje månad till 2015 och därefter en ny var artonde dag under det påföljande decenniet. För att kärnkraften på allvar skall kunna bidra till att hejda uppvärmningen måste det därutöver anläggas minst tusen reaktorer.
Även om detta möjligen låter sig göras blir det en dyr nota. Men allvarligare än så: Stora tillskott av radioaktivt avfall måste finna en säker avfallsförvaring.
Och värst av allt: Mängden klyvbart plutonium ökar kraftigt, ett ämne som inte bara kan nyttjas för att producera mer el i fredliga reaktorer utan också för att göra kärnvapen. Och detta i en värld av terrorism och bräckliga regimer. Bör till exempel länder som Sri Lanka, Kenya och Sudan få bygga kärnkraft?

Näringslivsföreträdare vill att Sverige producerar ytterligare 20-30 TWh el, i förhoppningen att elen då också skall bli billigare och stärka industrins globala konkurrenskraft. Oljekommissionen 2006 visade dock att vi kan klara elförsörjningen genom lönsam effektivisering, förnybar el från vind- och biokraft samt avveckling av direktvärmande el i bostäderna.

Låt oss behålla den kärnkraft vi har så länge den behövs. Men därutöver bör vi satsa all kraft på effektivisering och förnybar spetsteknik för hemmabruk och export i kampen mot klimatkrisen.