Bild:

”Vi säljer inte produkter,
vi argumenterar
för trygghet”

– Värst är de som flinar och säger att de inte behöver vara med i facket för det fungerar bra ändå. Men varför fungerar det? Ja, den frågan verkar de inte ha ställt sig. Svaret är att det beror på att deras arbetskamrater är med i facket, att det finns kollektivavtal som förhandlas fram och att det finns någon som bevakar att avtalet följs, säger Kristin Röberg.

[Ur nummer: 03/2008] Hon är en av flera fackligt aktiva från avd 4 Stockholm som deltar i LO:s medlemsvärvarkampanj under vecka sex. Budskapet är: Gå med i facket nu! Det står också skrivet på den gula skärmen som utgör deras informationsmonter i Jakobsbergs centrum.
När jag träffar henne så har hon varit igång ett par timmar. Det framkommer att det är en ganska svår uppgift som hon har.
– Det är lite knepigt att komma i kontakt med folk. Många tror att vi är vanliga försäljare, men vi säljer inte produkter utan vi argumenterar för trygghet. Det är inte helt lätt att få folk att fatta det, berättar hon.

Många frågor att besvara
De som trots allt stannar till vid montern ställer en hel del frågor.
– Det är förvånansvärt många som inte vet vad facket står för, konstaterar hon.
Några nya medlemmar har hon inte skrivit in. Däremot har hon delat ut en hel del informationsmaterial och intresseanmälningar, framför allt till ungdomar.
– De verkar inte förstå vilka problem de kan råka ut för. De tror att det bara är att söka nytt jobb om det blir strul. Så kan det kännas för den som är ung och fortfarande bor hemma, men inte för den som har lägenhet att betala och familj att försörja.
Det har gått 15 år sedan jag träffade Kristin Röberg första gången. Då jobbade hon som slaktare på Farmek (idag Scan) i Uppsala. De var flera tjejer som jobbade i slakten. Stämningen var god och de verkade ha väldigt roligt ihop trots ett ganska så slitsamt jobb.
– Jag trivdes verkligen bra. I slakten kunde man säga och göra vad man ville. Det var aldrig något snack bakom ryggen. Jag tror också att det blev bättre stämning när det blev mer uppblandat. Vi tjejer accepterade inte grov och vulgär mentalitet. Då sade vi ifrån. Det var ett nöje att gå till jobbet när man fick vara sig själv, säger hon.
Hon jobbar kvar på företaget men inte i slakten.
När hon kom tillbaka från barnledigheten för drygt tio år sedan valde hon att börja jobba i k-packen.
– Jag kände att jag var färdig med slakten. När jag kom tillbaka var där nästan bara nytt folk. Jag ville också ha möjlighet att jobba mer i min egen takt. Den möjligheten finns i k-packen. Det är ett ganska så omväxlande jobb. Vi byter mellan olika arbetsuppgifter, allt från truck till ren köttproduktion.
Då och då slår hennes norska igenom när hon talar, inte mycket men tillräckligt för att man ska förstå var hon har sina rötter. Det har gått 18 år sedan hon flyttade till Sverige.
– Vi var ett 30-tal norrmän från min arbetsplats, ett bondeägt företag, som fick tjänsteledigt för att jobba ett halvår på Farmek i Uppsala, berättar hon.

High life på hotellet
Det här skulle hon kunna prata länge om. Det var en speciell tid. Det var ont om jobb i Norge men gott om det i Sverige. Till en början fick de bo flera veckor på hotell som den svenska arbetsgivaren betalade.
– Det var verkligen high life, som att bo i kollektiv. Det tog ganska lång tid innan det ordnade sig med lägenheter. Frågan är hur mycket det kostade. Det måste ha handlat om miljonbelopp. Vi hade i alla fall kul.
Hon kom att rota sig ganska snabbt, träffade en svensk man och fick fast jobb på slakteriet.
Hennes fackliga engagemang tog fart när dåvarande klubbordförande, Keijo Lassi, värvade henne till klubbstyrelsen.
Sedan två år tillbaka jobbar hon fackligt på heltid. En stor del av tiden går åt till uppdraget som regionalt skyddsombud.
Det som hon själv annars vill framhålla, som det som hon gillar mest, är när det fackliga arbetet ger resultat och medlemmarna blir nöjda.
– Det som känns riktigt bra är när arbetsgivaren går oss till mötes. När arbetsgivaren förstår att de anställda vill bli respekterade och visar hänsyn till de krav som ställs. Ofta är de konstruktiva.