[Ur nummer: 03/2008] Det är ett mycket bra möte. Medlemmarna är inte uppgivna trots att klubben på Atria Lithells i Årsta, en förort till Stockholm, har varit vilande ett tag. Nej, de utstrålar mer ilska än vanmakt.
Det kan inte vara riktigt att de ska behöva jobba alla helger vilket arbetsgivaren föreslagit. Det kan inte heller vara rätt med alla dessa korta visstidsanställningar och vikariat.
Det märks tydligt att det finns ett behov av att diskutera de missförhållanden som råder för att hitta konstruktiva lösningar. Det är åtskilliga som tar till orda, både invandrare och svenskar.
Det är Nicklas Nilsson, lokalombudsman i avd 4 Stockholm, som bjudit in till medlemsmötet och han är också den som håller i det. Tanken är att välja ny klubbstyrelse och få medlemmarna att göra en lista på de frågor som de vill ska prioriteras framöver.
Och det är tillräckligt många, framför är det invandrare, som ställer upp till val för att besätta de poster som krävs för att få fart på Livsklubben igen. Det är modigt, det finns mycket att ta itu med på denna arbetsplats.

Mötet med medlemmarna ute på köttpaketeringsanläggningen i Årsta inger hopp. Trots år av motvind tror de på sin egen förmåga att få till stånd en förändring. Med tillräckligt mycket stöd och utbildning kommer den nyvalda klubbstyrelsen att göra ett utmärkt jobb. Det är jag helt övertygad om.
Det finns dock en hake, en allvarlig sådan. Det räcker inte om en gör ett bra jobb. Man måste vara två. Det handlar om arbetsgivarens attityd. Att den nyvalda klubbstyrelsen möts med respekt är oerhört viktigt. Inte bara för klubbstyrelsens skull eller för stämningen på arbetsplatsen utan också för kollektivavtalens fortlevnad.
Det gäller att de som engagerar sig fackligt känner att det är värt den tid som de lägger ner. Det gäller för dem att förvalta det förtroende som arbetskamraterna visat dem. Då krävs en hel del arbete för att nå resultat.

Flera pågående fall i Arbetsdomstolen visar att det ömsesidiga ansvaret för kollektivavtalet är hårt ansatt. Inte minst när det handlar om kränkningar av fackliga rättigheter som Livs anser att det är frågan om både på Scan i Linköping och på Gevalia i Gävle. Det är oroväckande.
Livsmedelsföretagen, Li, borde som arbetsgivarorganisation ta ett större ansvar för att förebygga föreningsrättskränkningar. Minst lika viktigt är också att i större utsträckning ta ansvar för att avtal tecknas, det kan inte bara vara Livs ansvar.
När förbundet tvingas ta till blockad för att arbetsgivare vägrar teckna avtal, vilket skedde på bageriföretaget i Örebro nyligen, då borde Li backa upp förbundet men istället är arbetsgivarorganisationens ledning förvånansvärt tyst. Istället var det enskilda medlemsföretag som ryckte ut och försvarade bageriavtalet. Det var ett välkommet stöd. Det finns tack och lov kloka medlemmar inom arbetsgivarorganisationen.
Den svenska modellen bygger på kollektivavtal men för att dessa ska fungera krävs två engagerade parter och hög organisationsgrad. Det har vi haft i Sverige men nu sjunker den och det är oroväckande. Visst är det i första hand ett problem för fackföreningsrörelsen men det är också ett problem för arbetsgivare som behöver en stark motpart som bevakar att avtalet efterlevs och att alla inom branschen spelar efter samma regler.