[Ur nummer: 04/2008] Dagbok från Spandau, som gavs ut efter att Albert Speer avtjänat sitt tjugoåriga straff i Spandau i Västberlin, grubblar han mycket över hur han kunde göra det han gjorde. Först som Tredje rikets främste arkitekt och senare under kriget som rustningsminister. Varför insåg han inte på den tiden att Hitler var en galning? Hur kom det sig att han inte reagerade på Hitlers dilettantism och storhetsvansinne? Varför såg han inte Hitler som han var?

På det artonde året i Spandau börjar han hitta förklaringen. Det handlar om äregirighet och maktens njutning. Speer berättar om ”den oerhörda upplevelse av självförverkligande” som Hitler möjliggjorde genom att ge honom makt över miljontals människor. Han talar om makt och ryktbarhet som ett enormt rus, en drog han blev beroende av som en missbrukare. Han frågar sig om han fick leva om sitt liv, skulle han då återigen välja Hitler och betala priset för maktens storhetskänslor? ”Det svindlar för mig inför denna fråga. Jag vågar knappt ställa den. Besvara den kan jag inte.”

Jag läser denna dagbok som Speer smugglade ut på papperslappar, kanske främst för hans minnesbilder av den innersta maktkretsen kring Hitler.
Det slår mig hur oerhört enformigt och trivialt allt är kring Hitler och hans hov. Klär man av Hitler envåldshärskarens strålglans – det som Speer till sist gör – förvandlas han till en frånstötande, babblande kuf med storhetsvansinne.

Samtidigt har jag nyligen följt TV-dramaserien Kungamordet som också utspelar sig i de högre maktsfärerna, fast i en svensk samtida demokrati.
Svenska dramaserier om maktmänniskor ger sällan en tillförlitlig bild av politikens praktik. Kungamordet är inget undantag. Det verkar som om manusförfattarna tagit sitt stoff från massmediala klichéer, i stället för att skaffa sig förstahandskunskap om det politiska spelet.

Men en sak har de fått till, och det är själva nerven i dramat: Hur maktbegäret isolerar människan från sig själv och tvingar henne att blunda för verkligheten. Före detta finansministern Gert fikar efter partiledarposten och misshandlar sin fru. Liksom Speer lever han instängd i en känslomässig bubbla. Han njuter av sin maktutövning, men blundar för konsekvenserna. Det brutala våldet mot Linda, som ingen får låtsas om, går liksom hand i hand med maktberoendet på den politiska arenan. När Linda avslöjar honom, står han avklädd sin makt, i all sin futtighet.

Det är inte utan att man tycker synd om de mäktiga. Vilka banala och tråkiga liv de lever. De slussas fram och tillbaka i lyxbilar och sterila lyxmiljöer, de lever sina liv på möten och konferenser, får sällan vara sig själva.
De är ständigt rädda att komma till korta i det politiska spelet, att slås ur brädet av konkurrenter eller de allt mäktigare massmedierna.
De är avskärmade verkligheten och vanliga människors liv, och när de kommer ut ur maktbubblan längtar de tillbaka.