[Ur nummer: 04/2008] Som ensamstående mamma var jag tvungen att prioritera mellan arbete, mina barn och andra intressen. Som nattarbetare var jag tvungen att hitta en lösning för mig och mina barn. Under dagarna försökte jag hinna med att hjälpa barnen med deras läxor och aktiviteter, jag vilade när de var i skolan och jag arbetade på natten. Jag hade inte så mycket tid över för omgivningen. Barnen var min högsta prioritet och jag hade inget annat val.
Oavsett i vilken situation vi kvinnor befinner oss i så tror jag att vi har en inre styrka att klara av allt som krävs av oss, ta hand om barnen, familjen, arbetet, umgås med vänner, vara aktiva. Å andra sidan vill jag också påpeka att vi kvinnor är väldigt duktiga på att jämföra oss med varandra och sätta stor press på oss själva.
Dessutom vill vi vara jämställda med män, men jag tror inte att vi förstår priset som vi kvinnor får betala. Det vill säga, förut var hemmet kvinnans enda ”arbetsplats” men nu har vi både hemmet och vårt arbete att ta hand om (ändå får vi lite extra hjälp från våra män, hör jag ofta på jobbet). Det är inte konstigt att vi blir stressade och mår dåligt över alla krav som ställs på oss. Vi kvinnor måste vara medvetna om att det är en lång process för oss att uppnå jämställdhet på det sättet som vi vill.
Det pratas mycket om kvinnors problem i samhället men ofta undrar jag vilka lösningar samhället har erbjudit till dagens kvinnor och frågan är om vi någonsin kommer att vara jämställda med män på det sätt som vi önskar.

Jag tror att en bra lösning skulle vara om vi alla kunde få möjligheten att förkorta vår arbetsdag med två timmar, till sex timmars arbetsdag. En arbetstidsförkortning skulle också ge mer tid för vila och fritidsaktiviteter och därmed bättre villkor för god hälsa och ökad livskvalitet. Om man på arbetsplatsen öppet kan diskutera hur man orkar, finns det också möjlighet till förebyggande åtgärder i god tid. Det kan vara frågan om till exempel omfördelning av arbetsuppgifter, företagshälsovården och arbetshandledning.
Kvinnorna sitter verkligen i kläm mellan arbetslivet och familjelivet. Att kombinera arbetsliv och familjeliv är en utmaning för varje kvinna.

Kvinnors villkor i arbetslivet skiljer sig på nästan alla sätt från männens.
Arbetsmarknaden är smalare, hälften av alla kvinnor arbetar inom de vanligaste yrkena. De flesta kvinnliga arbetsuppgifterna handlar om service, vård och omsorg eller om monteringsarbeten. Arbetstiderna är sämre, kvinnor arbetar oftare deltid, mer obekväm arbetstid och dessutom oftare med osäkra anställningsförhållanden.
Kvinnors hälsa är sämre än männens, arbetsrelaterad ohälsa ökar, när det gäller fysiska och psykiska symptom. Kvinnor i den offentliga sektorn är den grupp där långtidssjukskrivningarna ökat mest. Att kvinnor drar ett tungt lass syns i försäkringskassans statistik. Ohälsotalet är betydligt högre för kvinnor än för män.

Men att gå tillbaka till ett samhälle där kvinnor har en svagare ställning på arbetsmarknaden är ingen lösning. I ett sådant samhälle förlorar kvinnor makt och inflytande. Sverige utmärker sig genom att kvinnor jobbar som män (och har gjort så ganska länge) men ändå tar huvudansvaret för hemmet. Att kvinnor gör så stor del av det obetalda arbetet får också negativa konsekvenser för kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Det minskar också kvinnors tid och ork för politiskt och fackligt engagemang.
Det är viktigt att ha ett arbete där man känner sig trygg den dag man vill bilda familj. Sverige är ett land som det går bra för, ändå känner sig många otrygga på arbetsplatser med ständiga omstruktureringar, personalminskningar och ett stressigt arbetstempo.