[Ur nummer: 05/2008] Nu när det har gått en tid sedan blockaden mot företaget Sockerbullen, så kan man reflektera lite över vad som verkligen hände.
Det mest intressanta tycker jag var att se den effekt medias rapportering hade på opinionen.
Under den första dagen var det nästan ”lynchstämning” , som blockadvakt utsattes man för både spott och spe, oftast bara bildligt talat, men det fanns de som drabbades även bokstavligen.
Tillmälena var många, och glåporden haglade: kommunister, fascister, terrorister.
I lokalpressen samma dag var en stor bild på den stackars nyblivna mamman som, med den lille i famnen ståendes i bageriet, inte kunde förstå varför det inte räckte med att hon kom överens med sina anställda om lönen. Varför skulle facket lägga sig i ?

Under samma dag gick föreningen Företagarna ut med ett pressmedelande om att nu var ”stora stygga facket” ute och trakasserade småföretagare.
De jämförde detta med salladsbaren i Göteborg, och uppmanade sina medlemmar att stödja Sockerbullen.

Redan nästa dag började opinionen svänga lite då ledarskribenten i stadens enda lokaltidning (oberoende liberal) klargjorde att detta inte var jämförbart med Göteborg, för i detta fall fanns det medlemmar att företräda, vilket det inte gjorde i Göteborg.
Vidare påvisade man att även om de inskränkningar i konflikträtten, som vissa av regeringspartierna vill genomföra, hade gällt i detta fall, hade just den här konflikten fortfarande inte brutit mot lagen.
Nästa opinionssvängning kom när man presenterade siffror på hur mycket de anställda förlorade, i pengar på att inte få ersättning enligt kollektivavtalet.
Samtidigt var det inte BARA media som var ansvariga för förändringen, även det arbete som blockadvakterna gjorde, genom att informera kunder och förbipasserande om varför de stod där, påverkade opinionen.

Ett annat bra exempel på medias roll är talet inför valet om 1,5 miljoner människor i utanförskap.
Denna uppgift svaldes med hull och hår. Varje dag finns 1,5 miljoner människor i Sverige som inte arbetar hette det, men ingen ifrågasatte hur man kom fram till den siffran.
Nyligen kom en rapport som visar hur man kom fram till dessa siffror. Om det på ett företag finns 52 anställda, och alla har varit hemma sjuka en vecka, så finns det på detta företag en person, som ingår i de 1,5 miljoner som står ”utanför arbetsmarknaden”.

Med andra ord, att vara förkyld, vara magsjuk, eller ha sjuka barn, är det detsamma som att stå utanför arbetsmarknaden?

Tänk på det, nästa gång du läser tidningen, oavsett om det är Hänt i veckan, Aftonbladet, Dagens Industri, eller Mål & Medel, vem är det som står bakom texten? Vad är syftet med texten? Kan man verkligen lita på det som står i tidningen? Vad är ”sanning”?
Läs tidningen, och titta på TV eller lyssna på radio, som om det vore 1 april varje dag, året om.