Kanske – men jag tror det
knappast – kommer jag att ha stenarna i en liten burk på skrivbordet…

[Ur nummer: 05/2008] Det är något skumt med vården.
Ja ja, jag vet att det inte precis är nytt. Men det blir liksom nytt varje gång man konfronteras. Jag ska snart vårdas.
När det här publiceras torde jag vara färdigvårdad. Står det ett diskret R.I.P under dessa ord så vet ni hur det gått.
Det kunde för resten redan ha hänt.
Jag skulle just trycka på startknappen till centrifugen. Då fick jag se att halsduken fastnat i locket. Så jag tryckte på öppnaknappen i stället. Utan att ta av mig halsduken. Det är sånt som gör att barnen
ibland undrar vilken vård jag egentligen skulle behöva. Hade jag tryckt fel hade jag väl inte behövt någon vård alls.
Men man hade ju gärna velat se minen på nästa hyresgäst. Just beredd att bussa pudeln på den som dragit över tiden. Och så fått se mig hänga där som en annan Isadora Duncan. (En gammal dansare som blev hängande i ett cabriolethjul.)

Men i vilket fall. När detta läser torde min galla vara utplockad. Kanske, men jag tror det knappast, kommer jag att ha stenarna i en liten burk på skrivbordet. Tror vi har haft nog av publika stenar i vår släkt, faderns stod på ett skåp i 45 år. Han var för resten hårsmånen från att stryka med under operationen. Eftersom kirurger vid den tiden inte ägde fullständig förmåga att lokalisera alla organ förrän de skurit upp buken höll han på att förblöda innan gallblåsan hittades. Modern säger att jag kanske borde tipsa om den malören innan de börjar skära i mig, men jag tror väl inte det ska behövas. Med tanke på alla olika metoder som använts för att genomlysa min kropp så borde de ha koll.

Koll är nämligen väldigt viktigt för vården. Och det är skumt. Att alla måste ha ny koll hela tiden och inte litar på den koll som finns. Och att datatekniken inte används bättre för gemensam koll. I samband med att min galla plockas bort ingår jag i en studie. I den ingår att man ska mätas och vägas. Inte bara man, utan allt i ens kropp, utan att plocka isär bit för bit. Intressant att det går. Man står på en våg och får ut en lång remsa med olika vikt på. Det är en väldigt säker våg, förklarar sköterskan. Och det är väldigt viktigt för studien att ens vikt stämmer. Sen går man till en annan avdelning för ett annat prov. För samma studie. Där vill sköterskan mäta och väga.
Då tar man fram sin remsa och visar. Duger inte! Men den här är ju ny, säger man, visar dagens datum och tid; 13 minuter sedan. Duger inte! Säger hon igen och ställer mig på en vanlig våg som visar ett kilo mer och under en mätsticka som mäter en centimeter mindre. ”Det måste vara precis rätt!” säger hon triumferande.
Det är samma med blod, kiss, hjärta, allt. Man kan ha vilka papper som helst med svar på sånt man skickats till av sin husläkare. Inte en blick! Och skulle det vara någon så säger den ungefär att man kan ta sitt jäkla veckogamla belastnings-EKG och köra upp nånstans.

Min stackars pojke höll faktiskt på att fastna i apparaten. Bokstavligt och bildligt. Han skickades på röntgen av en läkare, men innan han hunnit få tid där och svaret hade skickats vidare hade läkaren hunnit sluta och ersatts med en ny som ville ha egna nya bilder och när de väl var tagna så… Äh, vi flyttade till slut. Annars hade han väl blivit liggande i sån där röntgentub för evig koll.
Så jag är lite orolig ändå. Att det ska vara en ny doktor i övermorgon. Som inte tycker att bilderna duger. Så jag måste börja om från början. Mig gör det inte så mycket. Man har ju sitt högkostnadskort. Landstinget verkar mer köra på löpande räkning. Samtidigt vill dom sänka skatten. Det är också skumt!