[Ur nummer: 06/2008] Kampen för att skaffa ett jobb har blivit en kamp för dem som är starkast. Det här har gett företag möjlighet att tro att de är någon slags ”Gud”. Jag har alltid undrat om vad som krävs för att vara en ledare eller chef. Efter att jag har läst många böcker och pratat med många arbetskamrater kom jag fram till att vem som helst kan vara chef.

Vad som är svårt att förstå är hur en person kan förändras på grund av att han eller hon har fått rollen som chef. Ledarskap för mig handlar om resultat, då är det upp till cheferna att skapa rätt strategier för att nå målen. Genom mina olika fackliga uppdrag har jag haft möjlighet att träffar olika typer av chefer. Jag kan nu fastställa att det är stor skillnad mellan cheferna.

Är det inte så att chefernas uppgift är att skapa en slags motivation, så att arbetarna kan ge mycket mer när de är ute och jobbar? Är det inte så att de måste ta på sig det ansvaret för att skapa en kultur där man jobbar i en bra arbetsmiljö, samlar alla kunskaper samt försöker få alla att jobba åt samma håll? Vad fyller de för funktion, om de inte har några av de angivna punkterna?

Vi måste konstatera att många av dagens chefer inte har de angivna kvalifikationerna, skicklighet eller kompetens för att kunna leverera resultatet. Det är en av orsakerna till varför man kommer i konflikt med chefer på arbetsplatserna.
Det finns ett ord som ofta nämns ute på arbetsplatserna: ”HR” som betyder ”Human Resources”. HR innebär att personalchefen som det heter, ska se till att personalen på arbetsplatsen mår bra. Jag kallar ”HR” för ”HUMAN REDUCTION”. Det här är ett av de största problem vi har som fackligt aktiva.

Jag menar att chefernas roll har förändrats till att reducera personalen till det minsta. Det går även att underbemanna företagen och få lika stor volym. Jag anser att de har flexibiliserat sönder oss. Arbetsgivare menar att man måste jobba som en maskin för att hinna med, man måste kunna så mycket, man måste kunna rotera från punkt A-Z.

Idag är vi så effektiva att vi nu konkurrerar ut varandra. Till slut är det de som uppfyller arbetsgivarens flexibilitets policy som är kvar på arbetsplatsen. Är det verkligen rätt? Jag vill faktiskt använda detta medium att uppmana alla som läser det här: Kom ihåg att vi måste ta hand om varandra när det inte finns någon annan som gör det.

Glöm inte bort ”LÖFTET” att vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta under sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte, så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!
Vi får inte glömma bort att man aldrig kan bygga ett hus uppifrån, det sker alltid från grunden.
Det är vi som är facket, låt oss tillsammans sätta press på alla fackliga ledare, så att de kan HJÄLPA OSS I DENNA KAPITALISTDJUNGEL.