”Vi behövdes inte, sa man till oss, det skulle vara deras egen upplevelse tillsammans med kompisarna.”

[Ur nummer: 06/2008] Så här i efterskott kan man tycka att man skulle ha lyssnat mer noggrant. Den där första gången de kom inrullande med den genomskinliga plastbaljan med rosaaktigt innehåll.
Lyssnat och begrundat. Kanske bett att få skriva under ett papper; accepterat villkoren. Klick i ruta som när man betalar med kort på Internet. Bekräftelse via sms. Fast det var förstås inte uppfunnet då.
För det var på den tiden, sent 1980-tal, då bebisbaljorna ännu förvarades i särskilda rum nattetid. Med innehåll. Humant på något sätt. Så att man skulle vänja sig från början av att så småningom, väldigt snart, vara av med dem just nattetid igen. Sms: ”kommer inte hem”. För att sen bli av med dem helt och hållet. Inget sms; hemma är borta. Men det tänkte man ju inte alls på då, i de där första skimrande ögonblicken.
Att det var ju just precis det man skulle ha lyssnat på. När de sa:
”Det här är bara tillfälligt. Dom försvinner sedan. Fortare än ni någonsin anar. Lika bra att ni är förberedda på det!”

Eller så sa de faktiskt ingenting alls. Tog för givet att man hade begripit av sig själv. Ett tecken på det borde vara just att man själv var där man var. Att man själv försvunnit. Från någon som också försvunnit.

Men jag fattade ingenting förrän sju år senare. Hon hade en röd kappa den dagen. En riktig rödluvekappa. Utsvängd och vippig. Små pinglor i huvan och nederkanten. Så det lät om henne, muntra små pling. Hade Rödluvan haft en likadan kanske Vargen aldrig vågat sig fram.
Jag vinkade adjö utanför. Vi behövdes inte, sa man till oss, det skulle vara deras egen upplevelse tillsammans med kompisarna, det allra första besöket där inne. Jag vände mig om en bit upp i backen mot Fjällgatan. Precis för att se den röda kappan försvinna in genom porten under den stora klockan. Pling, pling, så var hon borta. Och världen liksom stannade upp och det blev alldeles tyst. En första föraning om den riktigt stora tystnaden.
Och nu sitter man här och plockar på den lite tufsiga studentskylten.

Det borde finnas en särskild insamlingsplats för slutanvända studentskyltar. Så de inte blir stående övergivna i rum som redan efter några dagar doftar som om någon aldrig bott i dem. Utom en och annan sorgsen nalle, sittande på en gammal lånad spanskabok som aldrig kommer att hitta tillbaka till sin plats. Bredvid en torkad ros i en tom vodkaflaska. Det andra riktiga tecknet.

Men de är bra att ha så länge de varar. Skyltarna. Officiellt höjda i luften för att alla ska hitta de sina. Lite för att visa att alla har någon som bryr sig. Leverantörerna vet värdet och tar betalt där efter. Ungefär som med dödsannonsernas millimeterpris.
De fyller en nostalgisk funktion också. Kanske lite terapeutiskt summerande. När man sitter där och plockar ut bästa bilden. Från den genomskinliga baljan, första turen i vagnen och framåt. I pappas knä. Allergiutslagen under hakan. Minsta Lucian på dagis. Första simtagen. Skolavslutningen i ettan, mammas gamla klänning som passade precis. Och allt det andra. Smått och stort. Prinsessan. JC-jeansen och dunjackan. Leran i Arvika. Ett helt liv eller två som rinner förbi. I alla fall det som vi hade gemensamt. Innan tystnaden.

Sjung om studentens. Den gamla sorgliga dängan. Men man borde som sagt varit lite mer förberedd.