Johan Claesson från Jordbro var med när Coca-Cola-arbetarna bildade en global facklig allians i Frankfurt.

Klädd i keps och jeans, och med en bag över axeln, ser Johan Claesson inte ut att vara representant för någon annat än sig själv, men så är det inte. Han är klubbordförande på Coca-Cola i Jordbro och därmed en nyckelperson i ett större globalt sammanhang.

[Ur nummer: 07/2008] Tillsammans med Östen Johansson, ombudsman i Botnia-avdelningen, är han på väg till ett möte i Frankfurt med världens alla Coca-Cola-fackföreningar. De är ett 80-tal representanter som ska bilda en självständig facklig struktur inom det världsomspännande Cola-systemet.

Världsledande dryckestillverkare
Coca-Cola är världsledande tillverkare, marknadsförare och distributör av alkoholfria drycker. Det transnationella företagets välkända varumärket är synligt på samma sätt över hela världen, ofta i samband med stora sportsammanhang.
Vi såg det senast i teverutan, när fotbolls-EM sändes och vi kommer att se det igen i höst när OS i Kina drar igång. Coca-Cola är huvudsponsor.
The Coke Side of Life är ett budskap som miljoner dollar har plöjts ner i och som miljoner människor har uppfattat. Det är ett emotionellt budskap som är känsligt för negativ publicitet.
Vad ska Cola förknippas med? Mord på fackligt aktiva i Sydamerika eller idrottsmän och kvinnor som i ädel tävlan gör tevetimmarna framför sportevenemangen oförglömliga?
Johan Claesson, som hunnit fylla 39 år, minns vagt aktionerna till stöd för Cola-arbetarna i Guatemala. Svenska Cola-arbetare deltog aktivt och såg till att stoppa all produktion och distribution av Coca-Cola i Sverige. På den tiden fanns inte Colas fabrik i Jordbro utan det var Pripps som var legotillverkare av den bruna läsken.
Tiderna har förändrats. Det är ett annat samhälle idag än det på 1980-talet. IT-teknologin binder samman arbetsplatser och fackligt aktiva över hela världen. För IULs del finns det betydligt effektivare sätt att få förändringar till stånd än att uppmana till bojkott. Det gör andra organisationer.
När Johan Claesson läser om vad Coca-Cola gör runt om i världen kan han bli undrande. Är det samma företag som han arbetar i? I Sverige är Cola som andra arbetsgivare, i vissa avseenden något bättre. Företaget påstår sig vilja vara ”Sveriges bästa arbetsgivare”.
– Jag hade precis läst om hur bra de ville vara, när jag såg bygget av Jordbro-fabriken. Jag satt på pendeltåget in mot Stockholm och tänkte att där vore det kul att söka jobb, säger han.
Det var för tio år sedan. Johan var en av många sökande. Han hade verkstadsmekanisk erfarenhet som gjorde honom attraktiv. Han fick jobb på burklinjen och blev efter några år fackligt aktiv och ordförande i den unga Livsklubben.
Något stort internationellt fackligt engagemang har han inte. Det möte som han nu är på väg till är hans första fackliga möte utanför Sveriges gränser. Om sanningen ska fram så har han och Östen Johansson, som är svensk Coca-Cola-samordnare, inte någon riktig pejl på hur det europeiska företagsrådet inom Cola är organiserat och om Livs har en plats i det eller inte.
Än så länge har Johan begränsat sitt engagemang till att läsa på IULs hemsida. När företaget erkände det globala yrkesfacket som motpart 2005 satte han upp den överenskommelsen på anslagstavlan i fabriken.

Välgrundad kritik förs vidare
Välgrundad kritik mot Coca-Cola i andra delar av världen brukar han föra vidare till den svenska ledningen med en begäran om en förklaring. Det gjorde han när han blev uppringd av en facklig kollega som hade sett en dokumentärfilm om hur etableringen av Cola-fabriker på den indiska landsbygden lett till torrlagda brunnar och vattenbrist i byarna.
Han tog också kontakt med företagsledningen efter att han läst i Mål & Medel om Colas användning av outsourcing och inhyrning för att minska antalet fast anställda på Filippinerna. En filippinsk arbetare är beroende av sin fasta anställning för att försörja familjen. För Cola-facken är tillfälliga anställningar ett stort hinder, eftersom de inhyrda och outsourcade inte omfattas av samma kollektivavtal.
Det här är en källa till konflikt. Liksom kränkning av fackliga rättigheter kan det skada Colas varumärke. Företagsledningen i Atlanta har tvingats ta till sig den fackliga kritiken och agera därefter.
Det har gått fem år sedan representanter för världens Cola-arbetare samlades för första gången i New York. Det var då man kom överens om en ny facklig strategi.
Istället för att stödja en uppseglande konsumentbojkott av Coca-Cola på grund av mord på fackligt aktiva i Colombia beslutade mötet att stödja en oberoende ILO-utredning av händelserna och försöka få till ett globalt ramverk med rättigheter inom Cola-systemet.
Det finns nu en pågående dialog, kallad Atlantaprocessen, där en utvald grupp från Colas ledning och från IUL träffas två gånger per år på huvudkontoret i Atlanta för att finna lösningar på de problem som uppkommit i olika delar av världen.
Att organisera arbetarna inom hela det komplicerade och världsomspännande Cola-systemet är ett nödvändigt fackligt villkor för att Atlantaprocessen ska fungera. Det måste finnas facklig närvaro och förhandlingsstyrka på alla nivåer, utgångspunkten är medlemmarna på arbetsplatserna och sedan hela vägen upp.
Idag representerar de IUL-anslutna fackförbunden mer än 30 procent av de cirka 800000 anställda som finns i Cola-systemet. Genomsnittet gäller både för direktägda fab?riker, tappningsföretag och franchiseföretag.
I snabbtåget på väg till Arlanda talar Östen Johansson om Colas lönesystem. Han tycker att det är ett problem. Det bygger på marknadsnoteringar och subjektiva bedömningar. Det finns ett centralt beslut om att alla direktanställda Cola-arbetare ska tjäna minst 1000 kronor mer än jämförbara arbetare i andra företag. Det är ett smart sätt att hålla facket borta från lönesättningen.
– Det här ska jag ta upp på mötet, säger han.
Att mötet hålls i tyska livsmedelsarbetarfackets kursgård utanför Frankfurt är praktiskt. Stadens stora flygplats har direktförbindelser med hela världen. Taxiresan på Autobahn ska inte ta mer än en halvtimme och hade förmodligen inte gjort det heller, om inte taxichauffören blivit bestulen på sin GPS några dagar tidigare. När tekniken inte finns tillgänglig irrar han runt i landskapet som är förvånansvärt lantligt och romantiskt.

Fotboll på storbildskärm
Något försenade kommer Johan och Östen till kursgården i Oberjorbach. En fotbollsmatch pågår på storbildsskärm. Delegater från 32 länder och alla världsdelar anländer under kvällens lopp. Tolkarna äter kvällsmat och talar om morgondagens arbete. Svenska är ett av de officiella IUL-språken och Johan tycker att det är en lättnad. Han var lite bekymrad över engelskan.
Hur kan 300 000 fackliga medlemmar, anställda inom det globala Coca-Cola-systemet enas om en gemensam strategi och hålla ihop om den? Jo, det kan ske genom att bilda en internationell allians för Cola-fack. Det är detta som mötet syftar till. Tanken är att alliansens medlemsförbund ska stötta varandra i arbetet med att organisera fler medlemmar och jobba för bättre arbetsvillkor i hela Cola-systemet. De ska också bidra med fackligt stöd i händelse av konflikt.
Att hålla globala möten är mycket kostsamt. Det finns behov av en styrgrupp med representanter från alla världsdelar och som kan förhandla med Colas ledning i Atlanta. Även sammansättningen av den gruppen ska mötet besluta om.
Det är mycket som ska behandlas under de två dagar som de fackliga representanterna är samlade. Östen och Johan finns tidigt på plats nästa dag. De sätter sig framför sina norska kollegor, som de känner sedan tidigare.
Det är Franz-Josef Möllenberg, ordföranden i tyska NGG och en av IULs vice ordföranden, som öppnar mötet.
– Vi måste se till att Coca-Cola erkänner fackliga rättigheter och att de också rättar sig efter moraliska argument. Det är dessa anspråk vi ställer på Coca-Colas ledning, säger Franz-Josef Möllenberg.
Han berättar om Atlantaprocessen och om de samtal som förts samt behovet av att skapa en ny facklig struktur.
– Vi är en del av en globaliserad värld. Det är finansmarknaderna som bestämmer. Det är riskkapitalfonder som äger Coca-Cola. Dessa måste bli transparenta, de måste ställas under demokratiskt kontroll, säger han.
Ron Oswald sätter in sammankomsten i ett större sammanhang. Det gäller att veta varför man kämpar. Det handlar inte bara om ett globalt företag utan om ett helt system. Livsmedelskrisen är ett faktum. Över 800 miljoner människor är hungriga, inte för att det saknas mat, utan för att de inte har råd att köpa mat.

Många vill ta till orda
– Det gäller att komma ihåg att vårt arbete inte är begränsat till ekonomisk och social rättvisa på Coca-Cola. Jag undrar varför fler inte gör uppror. Den värld vi lever i är inte hållbar. Vi kan inte fortsätta så här. Det gäller att ha detta sammanhang med sig när vi diskuterar och inte glömma bort hur världen ser ut.
Det är många delegater som tar till orda. De som deltagit aktivt i Atlantaprocessen delar med sig av sina erfarenheter. Rösterna är positiva. Man tycker att IUL slagit in på rätt väg. En stor framgång är att Coca-Cola har erkänt IUL, det har varit helt avgörande.
Den som förhandlat från företagets sida har varit Ed Potter som är direktör för globala arbetsplatsrättigheter. Han är också inbjuden till mötet för att svara på frågor. Det är en dramatisk stund. Ron Oswald säger att han verkligen hoppas att det blir en kort presentation, ingen power point, bara raka ärliga svar.
Exakt klockan 14.05 anländer, Coca-Colas direktör som inleder med att säga att hans närvaro är ett synligt bevis för att det finns en relation och ett ömsesidigt förtroende.
Det är många frågor. Allt från möjligheten att påverka brasilianska parlamentariker till löften om att leva upp till kamp mot hiv/aids i Afrika och att utföra granskningar av lokala affärsledningar som missköter sig. Den återkommande frågan gäller rätten till en fast anställning. Det finns allt för många osäkra, tillfälliga och outsourcade jobb inom Cola-systemet.

Positiva till dialog
Ed Potters svar går för det mesta ut på att han inte har möjlighet att sätta sig in i alla frågor på lokal och nationell nivå. Mycket faller utanför hans ansvarsområde.
Men är verkligen det svaret trovärdigt? Ron Oswald anser inte det.
– Man kan inte säga att Coca-Cola i Atlanta tillåter vad som helst. Skulle ett tappningsföretag till exempel komma med en flaska med grönt innehåll skulle det stoppas omedelbart.
Trots de kritiska frågorna, och de ofta undan?glidande svaren från Ed Potters sida, verkar de flesta av deltagarna ändå positiva till företagets vilja till dialog med facket.
Det är intensiva dagar, få rökpauser och bensträckare. Det är mycket som ska hinnas med och många deltagare som vill berätta vad som pågår i deras hörn av världen.
En viktig fråga innan mötet avslutas är hur IUL ska förhålla sig till Colas konkurrenter. Det gäller framförallt Pepsico som också finns över hela världen och tillämpar samma hänsynslösa personalpolitik vad gäller rätten till en fast anställning, men är helt antifackliga. Pepsico erkänner inte IUL och det finns få organiserade arbetare inom företaget som kan slå larm om kränkningar och orättvisor.
Ron Oswald varnar för att sätta hela det kritiska strålkastarljuset på det ena av företagen, på Coca-Cola, som ändå är det som har öppnat sig för en dialog och som i ledningen har personer som vill förändra företagets kultur.
– Det gäller att inte förlora det vi vunnit. Vi har kommit en bit på väg. Jag vill ha ert mandat för att ta itu med Pepsico och ställa samma krav på dem som vi ställer på Cola. Jag tror att vi begår ett allvarligt taktiskt misstag om vi inte gör det.
Innan mötet avslutas kollar man av att e-mailadresserna är korrekta så att ett nätverk kan byggas upp. Johan Claesson har tagit med sig det svenska kollektivavtalet som han lämnar till Giesela Neunhoeffer, en av IULs tio koordinatörer. En av Alliansens uppgifter är att bygga upp en kunskapsbank med goda exempel som kan fungera som draghjälp för bättre arbetsvillkor.

Ska besöka norrmännen
Till sist är det dags för sedvanlig gruppfotografering. Det är många som vill ha ett foto med sig hem som minne.
Vi träffar Johan Claesson på hans arbetsplats i Jordbro några veckor efter mötet för att höra hur han tyckte att det var.
– Jag är mest nöjd med att vi äntligen bestämt oss för att besöka norrmännen och att de ska komma till oss. Vi har länge haft en misstanke om att ledningen jämför våra fabriker. Helt klart kan vi tjäna på att hålla ihop.
Han säger också att det är en bra känsla att inför den svenska ledningen kunna referera till vad höjdaren från Atlanta, Ed Potter, har sagt.