[Ur nummer: 07/2008] Att vi står inför en global matkris är alla överens om. Problemet är bara att åsikterna går isär när det gäller orsakerna till krisen och därmed också vad som måste göras för att komma tillrätta med den.
En orsak som ofta nämns är stigande efterfråga i utvecklingsländerna, en annan är klimatförändringar och en tredje är omställningen från matgrödor till produktion av biobränsle.
IUL, livsmedelsarbetarnas globala yrkesfack, menar att det utan tvekan är satsningen på biobränsle som lett till bristen på mat och de prishöjningar som förvandlat baslivsmedel till en lyx för världens fattiga. Över 800 miljoner människor har inte mat för dagen. Även hjälporganisationen Oxfam är kritisk till inriktningen på biobränsle.
Själv har jag det gröna böljande landskapet utanför Sao Paulo i Brasilien i färskt minne. Inte alls någon idyll utan sockerrör som odlas för att utvinna etanol. De som tidigare försörjt sig på familjejordbruk hade trängts undan och tvingats flytta, inåt landet eller till slumområdena. Det talades om den gröna öknen, som blir svart när man bränner blasten före skörd.

Vilka som är förlorarna vet vi, men vilka är vinnarna? Helt klart finns det de som tjänar pengar när priserna stiger. Det handlar om de transnationella företagen som med sin enorma makt påverkar tillgången på mat, ja, faktiskt bestämmer över jordens livsmedelstillgångar. Omställning från mat till biobränsle sker dessutom i ett läge där försörjningskedjan är extremt koncentrerad. Det är ett fåtal företag som kontrollerar marknaden. Problemet är att dessa makthavare är så gott som osynliga i debatten.
Lägg namnet Cargill på minnet. Detta nordamerikanska företag har en dominerande ställning i råvaruhandeln. Företaget noterade en vinstökning på 86 procent första kvartalet i år. Även andra jättar som handlar med mat- och fodergrödor har gjort vinster i den storleksordningen.
Nestlé, som är störst bland livsmedelsföretagen, gjorde rekordvinst 2007. Sam?tidigt fick de anställda besked att högre råvarupriser innebar att de fick bereda sig på neddragningar och lönesänkningar.
Andra som nu gör pengar på stigande matpriser är riskkapitalbolag och fonder inriktade på kortsiktig hög avkastning. De satsar nu miljarder på att köpa jordbruksmark och råvaror. Allt betraktas som varor utan en tanke på att mat är en fråga om överlevnad, en mänsklig rättighet.
Ställs de som skor sig till svars? Nej, det märkliga är att de i dagens debatt går helt fria bortsett från den kritik som kommer från fackligt håll.

IUL ser det ingen annan ser: Effekterna av livsmedels- och jordbruksjättarnas maktkoncentration och effekterna av finansmarknadens spekulationsbubbla. I livsmedelsexporterande länder i syd går människor hungriga. Lantarbetare går undernärda samtidigt som värdet av den globala exporten av deras produktion uppgår till 545 miljarder dollar. Borde det inte finnas en koppling mellan råvarupriser, butikspriser, löner och köpkraft? Det kan tyckas ganska så rimligt, eller hur?
IUL har några konkreta förslag som är värda att begrunda.
* Regeringar och parlamentariker behöver politiska verktyg för att trygga matförsörjningen och kunna satsa på lokal och nationell livsmedelsproduktion. Det behövs social reglering och lagstiftning.
* Det behövs ett offentligt livsmedelspolitiskt forum där de som producerar vår mat – deras fackföreningar – kan få gehör för de faktiska problemen och de verkliga lösningarna.
* De spannmålshandlande och spannmålsförädlande transnationella företagsjättarna borde beskattas för att delfinansiera en omstrukturering av jordbruket.
* Det borde också bli ett stopp för en ökad produktion av biobränslen i avvaktan på en fullständig utredning av dess följder för samhället, jobben och miljön.
De enkla svaren är svåra att hitta, men utgångspunkten är given: Allas rätt till mat. Denna gäller i högsta grad de som producerar maten. De måste stå i centrum för en global livsmedelspolitik.