[Ur nummer: 07/2008] Efter att ha avlyssnat en lång rad fackliga möten under våren och försommaren har redaktionen drabbats av korthetslängtan. Korthet är en dygd.

– Det finns inget värre än långrandiga anföranden på fackliga kongresser, säger den av långrandiga anföranden grånade Lusen.

Hela redaktionen håller för en gångs skull kort och gott med Lusen.
– Det skulle i så fall vara de omständliga, mumlar någon.
– Ja, de är jobbiga, men ännu värre är de självupptagna, mumlar en annan.
– Hur menar du då?
-De som försöker vara roliga, sjunga eller dra en fräckis. Det var en massa sånt på LO-kongressen när kulturfrågorna avhandlades.
– Ja, det är skittråkigt.

– Jag gillar varken tjocka eller långa. Anföranden ska vara korta. Kortheten är inte bara en kvantitativ bestämning utan också en stilkvalitet, säger Lusen och fortsätter.

– Har ni tänkt på att svenska språket inte har ett självklart substantiv för korthetens motsats?
– Långrandighet?
– Nej, det är inte riktigt samma sak. Korthet handlar helt enkelt om koncentration av energi. Det finns in??get exakt ord för motsatsen.

– Världen ska vara uppbyggd av korta anföranden, fortsätter Lusen och tar upp boken Svenska aforismer av Magnus von Platen. I den står det att aforismen ska vara kort. Det är ”det kortaste grafiska uttrycket för en tanke”.

– Ja, suckar redaktionen unisont. Ett kort anförande ger ett kort pratminus.

– Fruktbarhet eller avelse är definitionen på en aforism, säger Lusen och ber om tystnad för att läsa en aforism med facklig bäring.

”För att få aktning måste framvisas en makt att skada. Stora klor och brinnande ögon när det behövs.”

– Så är det. Där satt den. Med sådan korta aforismer kan vi skriva riktigt långa artiklar.