[Ur nummer: 07/2008] Regntung onsdag, i kväll möts Sverige och Ryssland i EM. Jag hukar över ogräsen, river bort maskrosblad och gräs som objudna tagit sig in bland pioner och pinochiorosor. Och fula fröken Fräken. Dessa ”rävarumpor” – som de heter i folkmun – har fullkomligt invaderat mina rabatter. Åkerfräken, ängsfräken och så den förgrenade, yviga skogsfräken.

Botaniskt sett är de varken fröknar eller friherrar utan helt könlösa. Liksom mossor och ormbunkar bär vissa av plantorna istället på miljoner sporer. Som yr fram över landskapet, landar på marken någonstans och växer upp till en liten grön bladskiva med, hör och häpna – en hanne och en hona! Med sädes?celler som i vått väder simmar över och befruktar en äggcell – och ger en ny könlös, sporbärande rävarumpa. Elegant och oväntat, eller hur?

Jag tvättar mina jordiga rensarfingrar, kokar en kopp kaffe och slår mig ner vid fotbollsteven.
Ser grabbarna flämta fram över gräset efter den magiska läderkulan. Danskarna tar alltmer stryk, engelsmännen lägger mål efter mål.

Själv tänker jag minst lika mycket på spelet under planen. Det är också en rysare. Vad sägs om några hundra miljoner daggmaskar? Som gräver sig fram, dränerar jorden. Och luftar den; på hundra gånger hundra meter (en hektar) bidrar de med sina tunnlar till att 20 000 liter koldioxidhaltig luft släpps upp ur marken.

Vissna blad och småsten gnuggas i maskens kemiska laboratorium, pH-värdet höjs – och ut kommer prima gödsel, med fem gånger mer lättillgänglig kvävenäring än i jorden runtomkring. På en kvadratmeter med femtio effektivt arbetande maskar blir det fem kg gödsel på en sommar (hundra dagar). På ett hektar 50 000 gödsel under ett år.

Matchen böljar fram och åter uppe på plan, Sverige är storfavorit. Bara någon meter under foten på de framgångsrika anfallsspelarna går enkelfotingar till attack. Ja, ni vet, de där som vi med en lätt överdrift kallar tusenfotingar. De är rovdjur och glupar i sig hoppstjärtar, rundmaskar och annat ätbart.

Hoppstjärtarna i sin tur är vegetarianer och bryter ned fotbollsgräsets rötter frampå hösten. De finns i hundratusental på en kvadratmeter. Rundmaskarna kan bli 20 miljoner; somliga av dem äter multnande växtdelar, andra käkar bakterier eller sina egna syskon (!), en tredje grupp parasiterar på växtrötter.

Men allra talrikast i matchen under plan är jordbakterier, mikrosvampar och alger (i ett gram jord kan det finnas tre miljoner encelliga gröna och blågröna alger!). En encellig amöba är som en elefant i denna värld, kanske tusen gånger större än en bakterie. Om den är utsvulten kan den ledigt sätta i sig hundratusen bakterier i ett nafs.

Kampen om målen uppe på gräsmattan är rafflande. Själv blir jag mållös av matchen om mat och överlevnad – under marken!