[Ur nummer: 07/2008] Den sista tiden har det pratats om att regeringen vill ändra lagen om sjukskrivningar. Det är ett väldigt populärt ämne och det pratas mycket om det i tv, skrivs i tidningar med mera.

Med hjälp av försäkringsläkare, sjuk?vårds?byråkrater, och inte minst media, försöker moderaterna på olika sätt bevisa hur folk fuskar med sjukskrivningar. Med smygfilmade reportage ger man en falsk bild av verkligheten. Man börjar fundera på vad målet med detta är? Regeringens förändringar i sjukskrivningsförslaget har väckt stora diskussioner i nästan vartenda företag och på varenda arbetsplats. Det nya lagförslaget kommer att leda till att allt fler långtidssjuka blir beroende av socialbidrag.

Försäkringskassan skriver att ”Förändringarna genomförs redan den 1 juli. Efter tre månaders sjukskrivning ska det prövas om den sjuke har tillräcklig arbetsförmåga för att sköta andra uppgifter hos sin arbetsgivare. Efter sex månader ska försäkringskassan och arbetsförmedlingen pröva om den sjuke har arbetsförmåga att ta andra jobb på arbetsmarknaden. Efter ett år kan den sjukskrivne ansöka om förlängd sjukpenning med en ersättning på 75 procent i högst 550 dagar.”

I Sverige har vi kanske för många människor som är långtidssjukskrivna och förtidspensionerade och det kan behövas göras något åt detta. Men vad kommer att hända med de människor som efter 550 dagarna inte kan återgå till sitt arbete eller har tillräcklig arbetsförmåga för att ta ett nytt jobb?
Människor som är långtidssjukskrivna och förtidspensionärer kommer att straffas på grund av sitt sjukdomstillstånd, räcker det inte att de redan är drabbade eller ska vi straffa dem ekonomiskt också? Vad har regeringen för plan för dessa människor? Eller ska vi bara låta dem klara sig själva? Om nu detta förslag ska hålla i längden måste vi alla ta oss i kragen och satsa på mycket förebyggande vård, att i tidigt skede hjälpa människor och att i tidigt skede ge dem en diagnos för sina åkommor.

Jag tycker inte att det längre är värt att leva i Sverige för de människor som är sjuka. Den borgerliga regeringens politik har på ett drastiskt sätt ökat orättvisorna och minskat friheten för stora grupper i samhället. En mycket medveten politik bedrivs för att försvaga de fackliga organisationerna och strategin går ut på att pressa ner lägstalönerna så mycket som möjligt.

Sjukskrivningarna har halverats det första halvåret, och regeringen har pratat mycket om att satsa på rehabilitering och behandling för långtidssjuka och förtidspensionärer.

Det är många som utgår ifrån att man har gjort ett medvetet val när man går hemma och är sjukskriven. Att gå sjukskriven handlar om att det inte finns något annat alternativ, det är ingen valmöjlighet. Kroppen har sagt stopp och fungerar inte som den ska, hur många människor vill inte kunna jobba, tjäna pengar och kunna påverka sin framtid utan att behöva oroa sig för ekonomin och hur hela samhället kommer att må i framtiden.
Det finns många där ute som lider av sjukdomar och som har svårt med sin ekonomi. Jag tänker mest på de människor som är långtidssjuka och som redan har en diagnos och som så småningom med ny lag kommer att hamna på socialbidrag. Jag undrar om en människa är värd att behandlas på detta viset, trots sitt lidande. I längden kommer man bli tvungen att begränsa sina möjligheter.

Om man bara får vara sjukskriven i 550 dagar, vad innebär det för den som exempelvis får cancer och behöver flera år på sig för att tillfriskna (sådana fall är ju inte sällsynta) eller den som råkar ut för en olycka och får skador på centrala nervsystemet och kanske behöver 4-5 år på sig för att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv (och därmed arbetsmarknaden) igen? Har man tagit med sådana människor i förslaget? Själv har jag inte belastat försäkringskassan när det gäller sjukskrivningar, men jag tänker på de människor som har kämpat med detta.

Jag önskar bara att de långtidssjuka och sjuka också i framtiden får råd med lite grädde på moset.