[Ur nummer: 09/2008] Vad sägs om en tegelstensroman om en ung SS-officer som under nazisternas krig i öst ingick i de kommandon som hade till uppgift att likvidera den judiska befolkningen? Berättaren Max Aue är en nyutbildad jurist som tar anställning i säkerhetstjänsten och 1939 låter sig värvas till SS genom en god vän. Han ser en karriärmöjlighet när han kommer till de specialstyrkor som sköter de tyska truppernas säkerhet bakom fronten. Han är en typisk skrivbordsmänniska, en duktig organisatör och övertygad nazist.
1941 befinner Aue sig i Ukraina och börjar så saktliga fatta vad han förväntas att göra. Führern kräver att hans förband ska döda tusentals män, kvinnor och barn. Alla judar betraktas som säkerhetsrisker för den tyska armén. Det Aue får se och uppleva är en detaljerad, mycket kunnig och realistisk skildring av krig och massmord. Det är början på Förintelsen, men sedd från de tyska bödlarnas perspektiv. Går en sådan roman att läsa? Ska man överhuvudtaget läsa den?

Romanen har precis kommit ut och heter De välvilliga och är skriven av en debuterande författare. Jonathan Littell är född 1967 i USA, men skriver på franska och hans släkt är rysk-judisk. Han sägs ha ägnat tio år åt denna 900-sidiga fiktiva memoar som när den kom ut i Frankrike väckte stor sensation och tilldelades landets finaste litterära priser. Trots sin ungdom har Littell egen erfarenhet av krig. Han har arbetat som volontär i olika krigshärdar på Balkan, i Tjetjenien och Afghanistan.

När Max Aue börjar berätta om sitt liv är han en respektabel affärsman. Hans familj känner inte till hans förflutna som bödel under kriget. Han anser sig vara en helt vanlig människa. Jag är inte oskyldig, skriver Aue, men det jag gjorde hade ni också gjort. Han var en ärlig och välmenande ung man som slumpen förde till SS. Den samhällsnytta han ville bidra med utnyttjades och han passerade gränsen till mörkret. Han hade ingen aning om att hans uppdrag skulle bli att massavrätta människor, mest judar, utan rättegång. Hans pliktkänsla som SS-officer drog honom längre och längre in i mörkret, det fanns inte längre någon återvändo.
I Aues ögon får vi följa dödandet bakom 6:e armen. Det är hemska scener som bränner fast i minnet. Han skickas dock vidare till helvetet i Stalingrad där han blir sårad och mirakulöst överlever. Han blir befordrad av Himmler som beordrar honom att effektivisera koncentrations- och förintelselägren. Aue ger sig in i krigets absurda byråkratiska sidor, han träffar de ökända lägerkommendanterna och försöker förmå dem att inte direkt döda de arbetsföra judarna, utan ge dem bättre villkor. Rustningsminister Speer behöver fler slavarbetare. Motsättningen mellan att döda judarna direkt eller att låta dem arbeta och hjälpa Tyskland vinna kriget är en grundbult i denna mörka, kunniga roman om det nazistiska våldsmaskineriet.

Bör De välvilliga läsas? Självfallet. Det är en fasansfull men nödvändig läsning. Då inser man att den farliga människan inte är ”den personifierade ondskan”, utan de många vanliga människor som uppbär staten, särskilt under instabila perioder. Utan dem skulle en Hitler, Himmler eller Eichman aldrig kunna gå till historien som massmördare.