Det finns gu’skelov gott om kvinnor i den viktiga livsmedelsbranschen. Duktiga – men alltför ofta lågavlönade! – kvinnor som förser oss med det dagliga brödet.

[Ur nummer: 10/2008] När det gäller den andliga kosten, det som i bibeln kallas ”livets bröd” – livsmening och framtidstro – är det sämre ställt. Där har männen haft ensamrätt i nästan tvåtusen år. Jag konfirmerades av en sträng, schartauansk präst som aldrig i livet skulle tillåtit en kvinna att träda för altaret i hans kyrka. Och så var det runtom i alla landets församlingar.

Nejet till kvinnor i ämbetet skyllde man på aposteln Paulus ord för två tusen år sen. Men i grunden handlade det ofta om att dessa män rent allmänt hyste en patriarkal människosyn där kvinnan var underordnad. En egendomlig uppfattning, med tanke på hur radikalt ”jämställt” Jesus själv mötte kvinnor i sin egen mansdominerade tid!

I höst firar många av oss att det är femtio år sedan kyrkomötet fattade sitt historiska beslut om att säga ja till kvinnliga präster i Svenska kyrkan. En majoritet av biskoparna och de förtroendevalda stödde tanken, medan många präster var tveksamma eller direkt fientliga till reformen. Vägen fram hade också varit synnerligen lång och törnbeströdd. Det började 1919 med folkskoleinspektör Elias ”Moberger i Visby” som i en riksdagsmotion krävde att ämbetet borde öppnas för kvinnor. Förslaget fick stöd av en enhällig kommitté i kyrkan 1923. Men landets domkapitel sa nej.

En ung kvinna, Ester Lutteman hade dock inspirerats att läsa teologi. 1929 predikade hon i Gustav Vasa kyrka i Stockholm – och miste sitt jobb på kyrkans diakonistyrelse som straff!

Men kampen gick vidare. 1938 fick den numera legendariske Manfred Björkkvist gehör för en motion i kyrkomötet. Regeringen, som ju då var kyrkans högsta myndighet, struntade dock i detta, och först efter en motion i riksdagen kom en utredning igång, med bland andra Ester Lutteman som ledamot. Utredningsförslaget bifölls i en remissrunda av två tredjedelar av landets församlingar, men föll ändå i kyrkomötet 1957. Året därpå blev det alltså ja, även från flertalet av de biskopar som tidigare röstat nej.

Om dagens trend håller i sig kommer kvinnliga präster i en nära framtid att vara i majoritet. Det är spännande, eftersom kvinnor ofta har nära till vardagen och ”livet” och kan klä de existentiella frågorna i ett delvis annorlunda språk. Samtidigt är det viktigt att försöka sporra fler unga män att bli präster.

Det finns skäl att fira de femtio åren. Men det finns smolk i glädjebägaren: Hälften av Sveriges kvinnliga präster säger i en enkät för Kyrkans tidning att de upplevt diskriminering eller negativ behandling på grund av sitt kön. 73 procent av kyrkoherdarna har utsatts för sådant, främst av prästkolleger men också av chefer och kyrkorådsledamöter.
Ännu är det en bit kvar till förverkligandet av Paulus ord: Här är icke man och kvinna, alla är ni ett i Kristus.