Bild:

Det är nog det mest intressanta och roliga samhällsuppdrag jag haft

– Det gäller att vi livsmedels-arbetare tar på oss fler förtroendeuppdrag i samhället. Vi behövs både inom politik och inom juridik, för att det ska bli en bättre balans av folk i de sammanhangen.

[Ur nummer: 10/2008] Morgan Andersson tar emot i ett vaniljdoftande Kungälv. Han är skyddsombud och vice ordförande i Livs-klubben på Göteborgs kex. Sedan två år tillbaka är han också nämndeman i Uddevalla tingsrätt.
– Det är nog det mest intressanta och roliga samhällsuppdraget jag har haft hittills. Och det viktigaste. Eftersom man inte fått ersättning för förlorad arbetstid tidigare, är det mest pensionärer som är nämndemän idag. Jag är ingen ungdom, men bland nämndemännen är jag ofta yngst av alla. Och som arbetare blir jag extra viktig i rättssalen.
Klubblokalen ligger en halvtrappa ner och det kalla lysrörsljuset blandas med höstvarma solstrålar genom källarfönstret.
Morgan Andersson pratar försynt, men med en viss självsäkerhet. Det märks att han är van vid att möta människor i jobbet. Han förklarar pedagogiskt hur den rätt snåriga proceduren i rättssalen går till.
– Jag har inte mer kunskap om juridik än någon annan. Som nämndeman sitter jag med under rättegången och lyssnar. Efter förhandlingarna ska nämndemännen stå för sunt förnuft, utifrån vad lagen säger. Domaren redogör för allt juridiskt, sedan ska vi vara med och besluta om skuld och påföljd.
* Är det inte svåra beslut?
– Oftast handlar det om enkla fall, där bevisen finns och gärningsmannen har erkänt. Då finns det en straffskala att ta ställning till utifrån det.

Mest rattfylla och misshandel
Det absolut vanligaste ärendet i rätten rör rattfylla och misshandelsfall där gärningsmannen redan erkänt. Men min bild av rättegångssalen innehåller också skumma och hänsynslösa heltidsskurkar, hot mot vittnen och nätverk av medbrottslingar. Morgan Andersson säger att han ändå inte är rädd för sitt uppdrag.
– Jag har aldrig haft några sådana fall. Men man vet ju inte om man går in i rättssalen och det sitter ett gäng skinnklädda på rad i rummet… Haha!
* Skulle du bli rädd då?
– Nej, säger han och blir allvarlig igen.
– Det är ett viktigt uppdrag och vi behövs… nej, jag skulle nog inte bli rädd.
Den här hösten har nämndemän också varit i fokus av ett annat skäl. Under rättegången mot den tyska kvinna som dömts skyldig till mord på två barn i Arboga i våras, uttalade sig en av nämndemännen till medierna om den tyska kvinnans skuld innan domen fallit. Hon avsattes, men ytterligare två av nämndemännen i rättegången kan ha gjort sig skyldiga till brott mot tysnadsplikten. Efter det har på vissa håll höjts röster om att nämndemannasystemet inte är tillförlitligt och att de saknar tillräckliga kunskaper. Morgan Andersson säger att de visserligen inte fått så mycket utbildning, två dagar i hans fall, men att det viktigaste ändå präntats in ordentligt.
– Jag har vid flera tillfällen haft en förutfattad mening när jag gått in i rättssalen, för att sedan ändra uppfattning när jag sitter med materialet.
* Men Arbogafallet var extremt uppmärksammat, hur ska man som nämndeman hantera det?
– Alla rättegångsfall måste behandlas lika, även om det blir känslosamt i vissa. Trycket var väldigt hårt från journalisternas sida och det blev kanske för tufft för den här personen. Men vi blir väldigt noga informerade om att vi aldrig får prata om rättegången, varken med tidningar eller med andra utomstående.

Ledare i jaktlaget
Hans drivkraft är att vara med och påverka där det går, och den drivkraften följer med Morgan ända till hemmet. Han är ledare i ett jaktlag och på hans gård tar de hand om jaktlyckan.
Nu i oktober drar det ihop sig till älgjakt i södra Sverige. Egentligen jagar han året runt nuförtiden. Efter Tjernobylkatastrofen 1986 sker rådjursjakten på våren och vildsvin får skjutas året om. Men det är ändå hösten som bjuder på de mest speciella tillfällena.
– Tjusningen är att få vara i naturen. Vid dåligt väder njuter jag mindre, vid fint väder… ja, då är det fint.
* Är det inte svårt att skjuta ett djur?
– Nej, jag tycker inte det. Jag är inte där bara för att skjuta. Vi håller efter stammarna så att de inte växer sig för stora och ställer till skada. Sedan äter jag ju köttet. Då vet jag att det är bra kött som blivit bra omhändertaget.