Den borgerliga regeringens jobbpolitik håller på att haverera. Arbetslösheten inom livsmedelsbranschen har stadigt sjunkit men nu ökar antalet varsel. Scan, Kronfågel och Cloetta drar ner på antalet anställda. Milko och Atria vill lägga ner hela anläggningar.

[Ur nummer: 10/2008] De flesta bedömare är ense om att vi är på väg in i en lågkonjunktur. En halv miljon människor har lämnat a-kassan efter chockhöjningen av avgiften från cirka 60 kronor i månaden efter skatt till mellan 155 och 415 kronor. Det är oroväckande.
I elfte timmen vill nu regeringen förändra arbetslöshetsförsäkringen för att locka tillbaka dem som lämnat a-kassan och står utan trygghet. Det ska bli lättare att gå med i a-kassan och för många sänks avgiften med 50 kronor från den första juli nästa år.
Men regeringens politik kommer att misslyckas. Dessa eftergifter räcker inte. Vill regeringen få tillbaka de som lämnat a-kassan får man se till att avgiften sänks till den nivå den låg på tidigare. Avgiften är idag dessutom djupt orättvis. Den strider mot vår omedelbara känsla för rättvisa och solidaritet. Den som löper större risk för arbetslöshet ska inte betala mer för försäkringen än den som sitter säkert och inte riskerar att bli utan jobb.

Arbetslösheten orsakas inte av att fackföreningarna kräver för höga löner som den borgerliga regeringen tycks tro. Det resonemanget förstärker en negativ spiral. Vid en begynnande lågkonjunktur behöver efterfrågan stimuleras. Och det är också vad regeringen vill göra men det går via skattesänkningar och jobbavdrag som främjar de som redan tjänar bra. Det vore bättre att göra som LO vill, nämligen satsa på arbetsmarknadsutbildningar och höjda barnbidrag och studiemedel.
Facket bör också ta sig en rejäl funderare på hur medlemmarna kan slippa detta schackrande med a-kassan i framtiden. Det är oacceptabelt att borgerliga regeringar gång på gång kan försvaga facket genom att angripa a-kassan.
Det som Reinfeldt och gänget nu försökt sig på är i stort sett samma sak som den moderatledda regeringen gjorde 1991 då man drev igenom en fördubbling av finansieringsavgiften till a-kassan. Därefter hade man tänkt tredubbla fördubblingen av egenavgiften. Socialdemokraterna förhandlade sedan bort avgiftshöjningen i samband med krisuppgörelsen hösten 1992.
När det sedan blev regeringsskifte borde en lösning av a-kassan ha prioriterats av facket och socialdemokraterna för att undvika liknande situationer i framtiden.
A-kassan är en arbetsmarknadsfråga som i högsta grad är fackets angelägenhet. Det var också medlemmarna i facket som startade arbetslöshetskassorna. Den första kassan som bildades var Typografförbundets a-kassa år 1885 och kostnaderna finansierades helt av medlemsavgifter.

Flera LO-förbund har nu tillåtit sina medlemmar att välja bort a-kassan och enbart vara med i facket.
Livs valde en annan väg och deklarerade tidigt att medlemskap i Livs inkluderar både föreningen och kassan. Endast i undantagsfall har medlemmar tillåtits att lämna den senare. Dessutom var Livs först ut bland LO-förbunden att teckna en inkomstförsäkring som garanterar alla medlemmar, som blivit ofrivilligt arbetslösa och som uppfyller villkoren i försäkringen, 80 procent av inkomsten i max 200 dagar.
Det är bara att konstatera att det var klokt tänkt, speciellt med tanke på rådande finanskris och stundande lågkonjunktur.