”Någon sade ’Det här ska jag fixa’ och bad om ursäkt å hela Försäkringskassans vägnar.”

Det sägs ju att vissa saker ska man strunta i att gnälla om. Vädret är en sån. För att man ändå inte kan göra något åt det. Strunt. Det kan man ju. Se bara på själva klimatet. Något åt är precis vad människor kan göra för att det inte ska förändras alldeles åt helsike.

[Ur nummer: 10/2008] Till annat som bara anses ge sår i öronen hör Försäkringskassan. Prata inte om det, man blir bara på dåligt humör, heter det. Och så finns det förstås de som menar att alltihop bara är konspiration och illasinnade rykten. Det är solen som står för klimatförändringarna och den lyser över FK också. Höglundare brukar jag kalla dem, efter en gammal kollega.

Kassaförsvararna brukar ha trygg anställning och tre influensadagar vart tredje år. (Klimatförändringsförnekarna har lite olika argument men vi lämnar dem just nu, annars tar det här kåseriet en annan riktning än avsett.) De har heller aldrig suttit på något fackförbund och bläddrat i pärmen över ”fall”.
Och de har inte suttit med luren i handen och fått beskedet ”din plats i kön är nummer 117.” I fyra månader. Har man gjort det så är man överens om en sak: Försäkringskassan är något man ska prata om. Riktigt mycket. Tills de som har något att säga till om får så stora sår i öronen att de måste göra något. Sjukskriva sig till exempel.

För mig började det den 16 april. Då kom jag hem från sjukhuset med perforerad buk och en hälsning från perforerande kirurg att sjukskriva mig en vecka och höra av mig om jag behövde intyg. Nu ska jag inte alls dra hela historien. Den är alldeles erbarmerligt tråkig. Min blogg har tappat hundratals läsare för att jag envisats med att skriva om varje skede i den. Och allt slutade ju lyckligt. Den 11 september fick jag ju mina pengar. (Se där, så vände lyckan för den dagen!)
Dessutom var summan inte jättestor. Jag började jobba lite innan veckan var slut. Barnen behövde inte svälta mer än vanligt. TV-programmen blev varken bättre eller sämre av att licensen fick vänta någon enstaka månad.

Men i korthet kan jag berätta. Att den som vikarierade på kundtjänst just den 16 april ansåg att jag inte hade rätt till någon ersättning alls. Att handläggaren som jag tilltvingade mig samtal med något senare sa att det hade jag visst. Men att min SGI måste omprövas. Det tog bara en månad. Eftersom mina insända papper försvann, någonstans i Östersund, blev min SGI noll. Men sen fick jag en ny som faktiskt stämde med vad jag tjänar. Det tog en månad till. Då hade min första handläggare försvunnit i omorganisationen och den andra glömt betala ut min ersättning. Men det visste inte jag. För där inträdde mitt stora misstag.

Jag lyssnade på Höglundare, väntade snällt och tänkte att allt tar sin tid. Utom återbetalningsplaner på bostadsbidrag, de går upptäckte jag, på två dygn mitt i semestern.
Men inget hände. Så jag ringde i alla fall. Många samtal. Förmodligen hade det lönat sig mer att skita i allihop och sälja en artikel om operationen i stället. Men man biter sig fast. Tror på människans förmåga. Inte att bara säga ”jag ber någon ringa”. Utan inse att man själv kan vara någon. Det hände till slut. Någon som sa ”det här ska jag fixa!” och till och med bad om ursäkt. Å hela kassans vägnar.

Tre dagar senare, typ, var det den 11 september. Men jag är faktiskt rädd. Inte för luftangrepp utan för vad som skulle kunna hända om man inte bara hade några lättläkta hål utan blev riktigt sjuk. Och någon tyckte det var enklast att bara trycka på skicka-knappen till någon annan. Så jag lovar fortsätta gnälla. Om allt möjligt.