[Ur nummer: 11/2008] På senare år har det kommit ut böcker om 1960-talets radikala uppsving, inte minst om FNL-rörelsen och den starka svenska opinionen mot USAs krig i Vietnam. Det är bra. Unga människor idag vet nog ganska litet om detta krig som fördes av världens ledande supermakt mot ett fattigt bondeland i Asien. Inte heller vet man hur det engagerade unga människor på 1960- och 1970-talet, hur det ökade den politiska medvetenheten och stödet till den frihetskamp som pågick på många håll i tredje världen, inte bara i Vietnam.
Erik Eriksson, som i höst gett ut sin självbiografiska bok Jag såg kärleken och döden, var ung på den tiden och säger sig tillhöra ”Vietnamgenerationen”. Han demonstrerade mot USAs brutala krig, samlade in pengar och information, var med och arrangerade Russeltribunalen 1967, skrev artiklar och bildade opinion. Han hjälpte till och med den blivande statsministern Olof Palme med ett tal som på sikt bestämde den svenska regeringens beslut att både erkänna och bistå Nordvietnam. Men Eriksson var också en av de allra första västjournalisterna på plats och rapporterade om det massiva bombkrig som drabbade civilbefolkningen hårt.

Mellan 1968 och 1979 gjorde han ett tiotal resor till Vietnam och skrev för Aftonbladet, men gjorde efterhand också TV-reportage som inte sällan blev till nyhetsinslag i amerikansk TV. Saklighet och engagemang var Erikssons ledstjärna, han berättade vad han såg med en lågmäld auktoritet. Tillsammans med sin fotograf fick han fram bildmaterial och uppgifter som gick stick i stäv med den amerikanska militärens rapportering. Hur gick sönderbombade städer, byar, bostadsområden, skolor, sjukhus och jordbrukssvallar ihop med det amerikanska påståendet att man endast angrep militära mål? Dessa TV-reportage fick stort genomslag, de bidrog till det växande engagemanget i Sverige men framför allt till att förändra opinionsläget i USA.
Jag såg kärleken och döden är en utmärkt introduktion till Vietnamkrigets bakgrund, landets delning i nord och syd, och de många turerna innan det äntligen var över 1975. Eriksson skriver med föredömlig klarhet om krigets vardag för vietnameserna och ger många personliga iakttagelser. Motvilligt berättar han hur han själv påverkades av att se de många döda och lemlästade. När han skriver kommer hemska minnen som han förträngt tillbaka. Ord tvingar fram minnen.

En bild som dröjer sig kvar hos mig är när han träffar författaren Sara Lidman i Hanoi 1972. De lyssnar på Du är den ende med Lill Lindfors och Erik berättar om egna kärleksbekymmer. Ute på gatan tar de unga soldaterna avsked av sina älskade. Alla vet att de flesta kommer att dö vid fronten. Av 100 soldater kommer 90 aldrig hem igen. Älska innan det är för sent blir Saras råd.
Ungefär 60 000 amerikaner stupade under kriget. Över fem miljoner vietnameser dödades, varav fyra miljoner civila offer. Med boken följer en DVD med Erikssons TV-reportage. I en av filmerna syns en ung amerikansk bombpilot som just frisläppts ur fångenskap, han heter John McCain och var delaktig i denna krigsförbrytelse som Eriksson blottade. Idag är han republikansk presidentkandidat och möjligen just nu USAs näste president.