[Ur nummer: 12/2008] Jag var länge negativ till EU. Det som fick mig att börja svänga till en mer positiv hållning var EUs utvidgning och att de forna öststaterna kom med. Än mer positiv har jag blivit efter de strävanden som gjorts att få med Turkiet som medlem.
Jag är idag övertygad om att samarbete är ett måste för att lösa de många svåra frågor som finns på den politiska dagordningen. Inte minst handlar det om att politiskt kunna hantera kapitalet som rör sig fritt över gränserna. EU har förutsättningar att fungera som motvikt, men det gäller att det finns stöd och engagemang för det europeiska samarbetet bland medborgarna.

Tyvärr är intresset för EU över huvudtaget ganska svalt. Enligt en nyligen publicerad undersökning så känner en stor majoritet av svenskarna inte till att det är val till Europaparlamentet den 7 juni nästa år. Antagligen är de inte ensamma om detta bland Europas medborgare.

Syftet med det omskrivna Lissabonfördraget var från början att göra något åt det avstånd som många medborgare upplever. Hur många känner då till fördraget som riksdagen antog den 20 november? Sverige var då det 25:e EU-landet som godkände fördraget. Irland är det enda land som hittills sagt nej. Tjeckien har fortfarande inte tagit ställning, vilket det tjeckiska parlamentet förväntas göra efter årsskiftet.
Om Lissabonfördraget blir av trots Irlands nej är för tidigt att säga. Den 12-13 december hålls ett toppmöte i Bryssel där Irland kommer att redogöra för de slutsatser som dragits efter folkomröstningen.
Det som står att läsa om fördraget är trots allt rätt positivt sett ur medborgarnas perspektiv. Tanken är att fördraget ska ersätta EUs nuvarande fördrag och att unionen därmed ska bli både öppnare och effektivare. Det har också ansetts som en nödvändig anpassning till ett utvidgat EU.
Det vi får lära oss att leva med om fördraget blir verklighet är bland annat en sorts ”EU-president”, en sorts utrikesminister och att EU-länderna släpper sin vetorätt på vissa områden som omfattar straffrätt, internationell brottslighet och kamp mot terrorism. Europaparlamentet kommer också att få mer att säga till om, samtidigt som nationella parlament får en starkare roll i och med att de kommer att kunna påverka EUs beslutsprocess direkt.

Det som lyfts fram från fackligt håll är framför allt att EUs stadga om mänskliga rättigheter, ofta kallad enbart rättighetsstadgan, genom fördraget blir juridiskt bindande. Med detta menas att det ska gå att hävda rättigheterna i stadgan inför en domstol vilket inte är möjligt idag. Det är oerhört viktigt, i stadgan finns flera grundläggande rättigheter för löntagarna, som exempelvis rätten till stridsåtgärder.
Inom fackföreningsrörelsen finns stora förhoppningar men det har också uttryckts en del farhågor, inte minst efter domarna i Viking, Laval och Ruffertmålen. EG-domstolen har i dessa fall dömt på ett sådant sätt att det blivit obalans i systemet där kapitalets fria rörlighet har värderats högre än de grundläggande rättigheterna.
LO och Europafacket har därför ställt krav på att ett socialt protokoll ska häftas till Lissabonfördraget. Detta protokoll, som då kan bli grundlag, ska fastställa att grundläggande
rättigheter har företräde framför ekonomiska friheter. Samtliga medlemsländer måste dock säga ja till protokollet.

Först då kan EU på allvar ta itu med obalansen. Det är således en lång väg dit och det gäller att medborgarna engagerar sig. Slutligen är det en fråga om makt, att se till att löntagarnas intressen blir mer gällande än kapitalets.