[Ur nummer: 12/2008] En natt i november väcktes jag av att barnen stod vid min säng och meddelade att det luktade brända pepparkakor i badrummet. Eftersom jag tillhör dem som söker de enkla lösningarna först så hävdade jag att det bara var katten som hade diarré av penicillinet han blivit itvingad och vände mig om på andra sidan.

Barnen lät sig dock inte nöjas med detta. De sade sig känna igen doften av brända pepparkakor från tidig barndom, det var då vi senast ägnade oss julbak i det här hemmet, och tvingade upp mig. Jag kunde bara konstatera att de än en gång hade rätt (förra gången var när vi hade inbrott via ett av sovrumsfönstren och jag hävdade att det bara var morgontidningen, vi slutade med den sedan för säkerhets skull).

Distinkt brandrök trängde in genom vår badrumsventil och en snabbkoll visade på grå rök även i trappuppgången. Poliserna som hann först till plats konstaterade samma sak samt att den var i avtagande och kom från närmsta grannen. Hon hade precis lyckats släcka och försökte ursäkta det hon gjort. Torkat tvätt framför öppen gasugnslucka eller något ditåt, jag hörde inte så bra genom brevlådan. Kanske bakat pepparkakor och glömt kvar grytvantarna. Det låter trots allt mest troligt. Flera stora grytvantar att döma av all röken. Den hängde kvar i ett dygn hos oss.

Den senare förklaringen får förstås Vän av ordning att i stället för att utgjuta sig över oaktsamhet och brist på brandvarnare undra; ”Men bakade människan pepparkakor redan i november? Hur ska de då räcka ända till jul? Och för resten hann hon väl tröttna långt innan andra advent!” Och sen tillägger samma Vän; ”Jag antar att hon hade satt upp adventsstjärnan i fönstret också? Och tänt på första ljuset två veckor för tidigt? Är du säker på att det inte var ljusstaken som brann? Mossan hade väl redan hunnit torka!”

Japp. Tämligen. Grannen brukar inte ha stjärna i fönstret. Och vem, jag säger vem, eldar på adventsljusen en torsdagsnatt mitt i november?
Då hånler Vän och säger att det är just det Dom gör nu förtiden. Folk har helt enkelt tappat julbesinningen. Det har varit värre i år än någonsin, säger Vän på det där sättet som min mamma alltid gjort när hon velat hävda att andra gör fel och hon rätt. Antingen det nu gällde när lutfisken skulle i eller ur och hur skinkan skulle kokas och griljeras. Eller för all del hur julljusen skulle tändas.

Men jag vet inte. Kanske är det finanskrisen och klimatkrisen i kombination. Som fick några att söka efter ljuset i mörkret och när de inte fann det slängde upp lite lysande pynt extra tidigt. (Utan att tänka på att de därmed riskerade förvärra klimatkrisen lite till.) Och andra att i stället för att ge sig på det stora som är så svårt att både begripa och utmana, kasta lite skit över grannen och hans glimrande förtida belysningar. Sånt kan lindra för stunden, särskilt om man får medhåll från andra Vänner som också vet precis hur det ska vara.

Och jag tycker nog att om några blir gladare av att ta ut lite helg i förskott så kan de väl få hållas. Det är ju inte precis några heliga religiösa symboler man skändar. Bara det finns lite julglädje och julmust kvar till julafton. Ett år tog den slut i Göteborg dagen innan, musten, och därmed en del av glädjen.
Och bara de får ned alltihop i tid! Hellre ett julljus i novembermörkret än en kvarglömd gran i marssolen!
Tycker alltså jag, och jag vet ju precis hur allting ska vara.