Bild:

Om du ringer till Livs kan det hända att du får prata med Lena Duell. Hon sitter i något som kallas admingruppen och är en av Livs röster utåt. Efter arbetsdagen är hon också inredningsarkitekt, uppfinnare och designer – i skala 1:12.

[Ur nummer: 12/2008] Hon bor i ett trähus på en brant trädgårdstomt i Hisings Kärra. Senhösten glöder och mycket snart kommer den mörka årstiden att vara här. Innanför en nätt farstukvist ligger rummen samlade i två överskådliga plan.
Lena Duells hus är fullt av projekt. På varje bord och bänk ligger askar med pärlor, trådar och små odefinierbara saker.
– Jag är miniatyrist.
Hon skrattar åt ordet och kollar för säkerhetsskull upp det på ett visitkort.
– Det är jättestort bland annat i England och Holland. Och även i Danmark. I Sverige har det börjat komma mer de senaste åren. Stockholm har ett miniatyrsällskap. Och för ett par månader sedan är vi åtta stycken som startat ett eget sällskap här i Göteborg.
Byggde tittskåp med storasyster
För Lena började intresset för dockskåp i början av 1990-talet. Det var då populärt med så kallade tittskåp, lådor där man byggde upp en miljö och satte plexiglas framför. Lena och hennes äldre syster började bygga små tittskåp och i samband med det besökte de ett par butiker med miniatyrmaterial i Göteborg. Där köpte hennes syster ett amerikanskt dockskåp.
– Det var det enda som fanns på den tiden. Allt gick i den amerikanska stilen. Men jag ville ha ett eget, så jag gick hem och funderade lite. Sedan fick min man bygga ihop huset.
När Lena började inreda dockskåpet fanns det i huvudsak bara möbler i äldre stil att köpa. Hennes hus är också befolkat av människor från en tid innan vår egen. En dam i strikt klänning och sträng knut rör sig i ett kök med äldre trämöbler och en gammal gjutjärnsspis.
– Idag finns nya inredningar att köpa också. Elspisar och moderna möbler. Mitt nästa projekt ska bli helt samtida.

Egen stil för varje rum
Lena målar upp detaljerna. Hon hittade ett dockskåp i en vanlig lågprisbutik. Det ska hon bygga till med en klädbutik på bottenplanet. Sedan ska varje rum vara en egen enhet med en egen stil. Så att olika människor med olika smaker kan bo där.
– Fast längst upp ska det vara ett äldre par som bor. Du vet hur det kan se ut i sådana hem. Inget nytt är köpt sedan 70-talet. Man kastar ju inget som är helt liksom…
Hon skrattar förtjust och tar mig upp till hennes egen övervåning för att visa skalet till projektet. Det är ett helt tomt hus med rosa fasader och det går att stänga om alltsammans.
– Jag fick syn på en helt fantastisk docka. En äldre man som rakade sig klädd i brynja och kalsingar. Han var så otroligt fint gjord, med raklödder i ansiktet och pyttesmå hår på armarna, helt handgjord. Han hade varit perfekt som den äldre mannen i det här huset. Men han gick väl loss på en 250 pund. Man får begränsa sig.
Bland miniatyrister finns det, får jag lära mig, egna stjärnskottsdesigners och hantverkare. De som gör de absolut finaste dockorna, möblerna och attributen. Och deras verk kostar. Miniatyrvärlden är ganska dyr, erkänner Lena. Hon visar en liten byggsats med minimala trästickor och tummstora bitar av rutigt tyg som ska bli ett litet torkställ. Den kostade, om man säger så, mer än materialet lär ha gjort.
– Det blir väl till slut så att jag sätter ihop egna kitt. Man ser saker hela tiden efter ett tag. Jag kan inte slänga någonting längre.
Hon visar mig en blekvit kula.
– Vet du vad det här är? Det är den där kulan som finns i deodoranter. Den ska bli en lampa, tänkte jag.
Medan jag tittar på den lilla vita bollen händer det något märkligt. Jag ser plötsligt lampskärmen framför mig, med silverarmatur och allt. Lena skrattar igenkännande.

Idéer lånas friskt
– Det är en härlig känsla när man börjar se helt nya saker i en gammal grej. Ser att den där är ju perfekt till just det där.
Hennes exempel tar aldrig slut. Ett cigarettfilter blir en toalettpappersrulle och glaspärlor blir vaser eller parfymflaskor.
– Allt är inte mina egna idéer. Alla lånar friskt från varandra. På vår träff här
i Göteborg satt vi och grubblade över det här locket till tuben med c-brus.
Hon håller fram den vita lilla plastbiten.
– Det blir nog underredet till ett bord, tror jag.