[Ur nummer: 01/2009] Efter att ha jobbat i många yrken började portugisen José Saramago ägna sig helt åt skrivande först i 55-årsåldern. Efter debuten 1979 skrev han en rad märkliga böcker i olika genrer och nitton år senare fick han Nobelpriset. Han är besläktad med det svenska sextiotalet, han skulle troligen gilla författare som Carl-Henning Wijkmark, Torsten Ekbom och P C Jersild. För dessa herrar blev romanen en undersökning och ett verktyg för att avslöja en dittills okänd verklighet. Romanen skulle tänja på gränserna för den mänskliga erfarenheten.

José Saramagos romaner ställer nästan alltid upp hisnande förutsättningar och följer benhårt konsekvenserna. I Evangeliet enligt Jesus Kristus låter Saramago Jesus själv berätta historien om sitt liv. I Blindheten låter han mänskligheten drabbas av en blindhetsepidemi som sprider sig snabbt och oförklarligt. Vad skulle hända om den iberiska halvön lösgjordes från Europa och flöt ut i Atlanten? Det händer i Stenflotten. Eller ta historieläraren i Dubbelgångaren som av en slump upptäcker en person som är en exakt kopia av honom själv. Kan man leva med en identisk person närvarande? frågar sig Saramago och ger sig in i debatten om kloning. I Klarsynen följer han de allmänna valen i Lissabon. När antalet blankröster visar sig bli hela 83 procent utlöser det märkliga reaktioner från makthavarna som tror att blankröstningen är en listig terrorhandling eller statskupp. Demokratin och rättssäkerheten sätts ur spel.

Blev jag tvungen att spontant ta ut världens bästa roman efter, säg 1950, ligger hans Blindheten från 1995 bra till. Jag tror det var den romanen som övertygade Svenska Akademien om att Saramago var en värdig pristagare. Saramago skildrar skeendet i en namnlös stad som drabbas av total kollaps eftersom alla plötsligt drabbas av blindhet. De blinda stängs in i läger och sjukhus, där kampen för överlevnad snart övergår i kaos och våld. Vad händer med moralen och godheten, solidariteten och människovärdet om vi tvingas att förhålla oss till dem i en extrem situation, och inte bara i teorin och när vi själva har det bra? Med tanke på hotet om pandemier och klimatkatastrofer ter sig romanen väldigt aktuell.

Saramagos berättelser kan man läsa lika realistiskt som allegoriskt. Hans författarröst drar oss snabbt in i berättelsen, han vet allt om sina figurer, trots det är han lojal med dem. Agerar de idiotiskt eller obegripligt så finner han strax en trovärdig och mycket mänsklig förklaring.
Det finns en mångordighet, ja ett lätt manierat drag hos Saramago som jag finner ömsom briljant, ömsom lite påfrestande, men hans enastående föreställningsförmåga brukar rädda honom. Den ger realistisk tydlighet och klarhet ner i minsta detalj – vilket ger kraft och stadga.

Jag är dessutom förtjust i hypotetiska eller alternativa historier som ger andra versioner av historiska förlopp och ifrågasätter det som vi är säkra på. Dels är det underhållande men det visar också att världen aldrig är förutbestämd, en annan framtid är alltid möjlig. I varje ögonblick och i varje människa.