[Ur nummer: 02/2009] De första veckorna av 2009 vaknade jag i obeskrivlig sorg och vanmakt över det som skedde på Gazaremsan. Tusen döda, därav 300 barn. Tusentals krigsinvalider. Raserade hus, söndersprängda el- och vattenverk. Beskjutna Rödakors-ambulanser. Och en inlåst befolkning, 1,5 miljoner människor på en yta stor som en fjärdedel av Öland. Ett ”utomhus?fängelse”, där helt vanliga människor dagligen utsätts för kränkningar och ond bråd död. Helvetet på jorden, kort sagt.

Och så omvärldens skamliga förlamning. FNs säkerhetsråd som först efter stor vånda fick ur sig den självklara resolutionen om eld upphör. Ett splittrat EU som tassade i samtalen med de arroganta israeliska ledarna.

I dag, när jag skriver denna krönika, svär Hussein Barack Obama president-eden. USA:s förste svarte ledare, världens nya hopp.
Världen, ja, hur går det egentligen? Biståndsorganisationen Sida frågade förra året ett brett urval svenskar hur stor andel av människorna i fattiga länder som kan läsa och skriva och har tillgång till rent vatten och sjukvård. Bara 10-20 procent, trodde de flesta. Men rätt svar är 70-80 procent, enligt FN:s statistik

Internationella Gallup har gjort liknande enkäter i ett stort antal länder. 48 procent av de tillfrågade anser att nästa generation tvingas leva i en sämre och osäkrare värld än idag. Mest pessimistiska är vi väst?européer. Varför? Fakta borde ju göra oss till trotsiga optimister.

Se bara på de senaste tjugo årens globala framsteg:
* Barnadödligheten – andelen döda före fem års ålder – har minskat med 25 procent.
* Antalet väpnade konflikter har minskat med 40 procent.
* 80 länder har tagit viktiga steg mot demokrati.
* Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och hunger.
* Risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar har halverats i OECD-länderna.

Jovisst, världen präglas också av enorma problem: orättvisor, våld, miljö- och klimathot. Men alldeles uppenbart är vi mer svartsynta än nödvändigt. Därför att vi har dålig koll på de hoppfulla data som finns – för dem som vill se dem. Det vill nästan aldrig media. Och det är media som målar verkligheten för oss, ofta i dystra reportage som förenklar, fragmentiserar och förskräcker. Och utan att berätta om alla positiva trender som också är en del av sanningen.

När får vi läsa om Ghana, på god väg att uppnå FN:s första millenniemål, halvering av fattigdomen till 2015? Eller om vaccinationen av världens barn mot difteri, mässling, kikhosta och polio som ökat från 5 till 78 procent på trettio år? Att andelen kvinnor i världens parlament ökar – och att dödstraffet 2008 är avskaffat i 135 länder, mot sexton år 1977? Bosse Angelöws bok Glädje?rapporten ger fler exempel.

Vi behöver få höra de goda nyheterna också, från den lilla och stora världen.
Bara den som ser hoppet förverkligas kan förmedla hopp åt andra.