[Ur nummer: 04/2009] Nästan varje dag har de suttit där i tevesoffan och försökt snacka bort vad de gjort – bandirektörer, vd-ar, styrelseproffs. Män och kvinnor, ertappade av media som små barn med fingrarna i syltburken. Allt medan miljonerna rullar, och vanligt folk tvingas gå till socialen. Bonussjukan är verkligen sjuk!

En fråga man kan ställa är varför bankdirektören är mer värd än den framgångsrike livsmedelsarbetaren som ser till att vi får mat på bordet varje dag? Eller den duktige kirurgen, som hjälper människor till hälsa och ny framtidstro.

Antag att du är ögonkirurg därhemma vid morgongröten och vet att om en timma eller två skall du in och justera en människas näthinna. Eller att du vore hjärtspecialist och insåg att idag skall jag rädda livet på en orolig själ som fått problem med pumpen.
Vilken känsla! Jag utgår förvisso från att vi alla vill göra bra ifrån oss på jobbet. Och att det kräver sin kvinna och man. Brobyggaren måste vara vid sina sinnen, busschauffören likaså.

En sak vet jag dock: Det är ingen katastrof om jag själv gör en eller annan blunder i min dagliga syssla. Trist, men inte livshotande för någon, och enkelt att rätta till. Men en doktor som är lite darrig på hand eller trött i skallen är en helt annan femma, eller hur?

Jag tänkte mycket på detta i december när en av landets skickligaste kirurger sövde ner mitt flumseende öga och stack in små nålar eller skrapor eller vad det nu var. Jag kunde följa hennes och teamets arbete för att ta bort – eller räta ut? – ett litet veck i gula fläcken, platsen på näthinnan där man i normala fall ser klart och tydligt på sin omgivning. Jag hade en tid upplevt svajiga bokstäver, krökta flaggstänger och annat konstigt. Och efter att ha stått i den berömda sjukhuskön var nu dagen D inne.

Jag hade sett fram mot den. Och blev inte besviken. Kvällen innan togs jag emot på avdelningen, som ett slags familjemedlem. Empatiska biträden och sköterskor fick mig att stortrivas och slappna av. Bra information, god mat, en skön säng för mig och mitt skeva öga.

Svensk sjukvård håller världsklass, tänkte jag – när man väl lyckats ta sig innanför murarna. Samma reflektion gjorde min gode vän efter en by-passoperation för ett år sedan. Hans hjärta hade kroknat, viktiga blodkärl var mer eller mindre igen?slammade. ”Om du inte kommit hit i tid hade du knappast överlevt sommaren” sa läkarna. Och nu? Stark och trygg med sitt renoverade kardinalorgan.

Jovisst, de gör bara sitt jobb. ”Rena rutinen”, sa min ögonläkare blygsamt. Må så vara. De har ändå min beundran, jag som hittills knappast haft någon större erfarenhet av män och kvinnor i vita rockar. Är det några som borde få en bonus av uppmuntran då och då så är det de.