[Ur nummer: 04/2009] En gång, för länge sen, samlades några människor runt ett köksbord.
De hade dåliga löner, inga semestrar, hemska arbetstider, inga skydd. De tyckte de var värda mer. Deras hälsa, deras familjer, deras kvällar och helger var värda mer.
De lade sina slantar i en kakburk – det var början till deras trygghet.
De lovade varandra lojalitet och solidaritet. De lovade att ingen av dem ska jobba för lägre lön eller sämre villkor än vad de enats om.De bildade fackförening och började ställa krav. Och de höll sina löften.
Jag minns de soliga dagarna i svensk ekonomi. Då var det utdelning – till aktieägarna, till chefer och direktörer.
Men vi uppmanades att hålla igen. Vi skulle inte kräva för höga löneökningar, då kunde vi kraftigt försämra vår konkurrenskraft och då kunde man inte investera och modernisera.
Jag har aldrig i historien hört talas om att arbetarlöner har bidragit till finanskrisen. Inget land har gått omkull på grund av arbetarnas löner. Men vi höll oss inom ramarna. Vi tog ansvar. Vi bidrog med att avstå. Arbetsgivarna avstod från att bidra. Nu är fatet är tomt och vi ska avstå igen. Nu ska alla hjälpas åt. Låt oss göra det – men rör inte våra löner!
Sänkta löner är det absolut sämsta som kan hända svensk ekonomi. Och var går gränsen? Näringslivets bäste kompis – den borgerliga regeringen – gör ingenting. Anders Borg tycker inte att man ska drabbas av ”aktivitetspanik”. Och under tiden har vanliga människor ”betala-räkningar-panik”!
Denna regering har nedrustat vårt land – inga nybyggnationer, inga utbildningar, sänkta a-kasseersättningar, nedskärningar inom kommuner och landsting. De gör sig av med alla våra tillgångar.
Och vi ska inte förvänta oss något annat av denna regering än sänkta löner och sänkta skatter. Det passar dem perfekt. Välfärden avfärdas.
Jag förväntade mig, att i sådana tuffa tider skulle Stefan Löfven stå i spetsen och tvinga ägarna och regeringen att agera ansvarsfullt. Men jag förväntade mig inte att Löfven skulle föra deras talan och prata om ”undantagstillstånd”. Undantagstillstånd rådde på den tiden när människor lade sina mynt i kakburken och bildade fackförening.
Och gav löfte! Och höll löfte!