[Ur nummer: 05/2009] l Vem som talar sanning, ljuger, håller undan fakta eller vem som är ovetande är svårt att få grepp om. Inte heller får man grepp om hur människor kan vara värda 63 miljoner i pensionsavtal. Jag förstår inte heller hur någon människa kan anse sig behöva dessa stora belopp för att kunna försörja sig när de flesta löntagare få klara sig med mellan 250000-300000 kronor om året.
Nu förklaras det med att det är marknaden som bestämmer dessa herrars (ibland damer) bonusar och höga löner. En marknad som skakar fram de duktigaste och då måste betala för det.
Jag vet inte om de är så duktiga när det försvunnit över 1100 miljarder från börsen samtidigt som bankerna är konkursmässiga. Det enda de har varit duktiga på är att se om sitt eget kapital.
Exempelvis har AMF-direktören Elmehagen flyttat en del av sitt eget pensionkapital (hur mycket det nu var) från AMF, kort innan bolaget beslutade skriva ner pensionsspararnas tillgångar.
I mina ögon är det inte bara en moralisk fråga utan en brottslig handling, en insideraffär.
Wanja Lundby-Wedin säger att AMF bör göra rättslig process av saken om inte Elmehagen betalar tillbaka de 20 miljoner hon anser han har fått för mycket. Då får ju karlstackaren endast 43 miljoner att hushålla med under de år han har kvar innan han blir jordförbättringsmedel på någon kyrkogård.
Innan vi hade penningsystem i världen så fungerade handeln genom att man bytte varor med varandra.
När penningarna kom så underlättade det handeln genom att pengar mäter andra varors värde och därigenom är de också en bytesvara. När jag har fått min lön efter att sålt min arbetskraft så kan jag byta dessa pengar till varor. Alltså är det varor som någon är skyldig mig. De miljoner som Elmehagen har i förmögenhet är ju egentligen varor som han kan byta till sig
Vad är det för konsumtionsbehov som Elmehagen och hans gelikar har?
Har de större behov än vi vanliga löntagare?
Wanja har fortfarande fullt förtroende i LO-styrelsen sägs det i media. Det har hon säkert men har hon förtroende från gräsrötterna?
Jag tror fortfarande på fackföreningsrörelsen och att arbetarrörelsens värderingar är viktiga, men vi förtroendevalda på golvet spelar inte längre i samma division med topparna som anser sig behöva miljoner i lön för att utföra det solidariska fackliga arbetet.