[Ur nummer: 05/2009] Om knappt en månad kommer kongressen att ta ställning till Livs framtid. Ska Livs utreda samgående eller fortsätta som eget förbund? Själv tycker jag att svaret är givet. Visst ska det finnas ett Livs även efter detta.
Att gå ihop med ett annat förbund, till exempel IF Metall, kommer inte att förbättra situationen för Livs medlemmar, snarare tvärtom. Storleken är inte allt. Det finns idag inget som tyder på att avgiften skulle bli lägre eller att medlemsnyttan skulle bli större. Ett mindre förbund kan fatta mycket kloka beslut och ett stort förbund kan fatta mindre kloka. Så försvinnande litet är inte heller Livs. Trots medlemstapp är vi det nionde största förbundet av de 14 förbund som finns inom LO.

Den stora frågan för mig är inte huruvida det ska finnas ett Livs eller inte. Den stora frågan är vilket stöd det finns för förändringar ute i organisationen? Finns det tillräcklig energi och entusiasm för att rita om förbundet?

Det som stötts och blötts är framför allt hur den beslutande organisationen ska se ut i framtiden. I förbundsstyrelsens förslag till en ny beslutsorganisation finns endast två nivåer, den lokala arbetsplatsklubben med klubbstyrelse och klubbmöte och den centrala organisationen med kongress, förbundsstyrelse och förbundsmöte. Förbundets tolv avdelningar ska helt slopas. Förbundet ska enligt förslaget kommunicera direkt med arbetsplatserna, istället som nu via avdelningarna.
Tanken är god. Det borde kunna bidra till större närhet och att förtroendet för fackföreningen ökar om avstånden mellan vanliga medlemmar och de i högsta ledningen minskar. Det borde också innebära att medlemmarna får större möjlighet att påverka vilka frågor som ska prioriteras. Att de därmed känner sig mer delaktiga. Det handlar inte bara om att organisera fler medlemmar utan att få dem som är med att delta aktivt i det fackliga arbetet.

Det som kongressen har att ta ställning till är om klubbarna ska få en större plats i organisationen. Har de vad som krävs för att bli den starka och effektiva organisation som förslaget till ny beslutsorganisation bygger på?

Förslaget i sin helhet är en spännande idé om det visar sig finnas tilltro till dessa tankegångar. Livs skulle då gå i bräschen för något helt nytt. Det i sig borde vara inspirerande. Tyvärr finns inte så mycket nytänkande att glädjas åt inom fackföreningsrörelsen. Mycket kraft går åt att försvara gamla landvinningar och förvalta arvet av tidigare generationers framgångsrika kamp.
Det behöver heller inte stanna vid en ny organisation inom landets gränser. Som vi berättade i förra numret av Mål & Medel finns livsmedelsarbetareförbund i Danmark, Finland och Norge som påminner mycket om det i Sverige. De är ungefär lika stora, har relativt hög organisationsgrad och har många gånger samma arbetsgivare. De vill fortsätta som egna förbund inom sina länders gränser. De tror dessutom att det finns mycket att vinna på att samordna avtalskraven över nationsgränserna. Det finns till och med visioner om att bilda ett nordiskt livsmedelsarbetareförbund. Det skulle nog slå många med häpnad, inte minst arbetsgivarsidan.

Världens livsmedelsarbetareförbund har faktiskt ett unikt ansvar för situationen i världen. Livsmedel är inte vilken vara som helst. Det är något nödvändigt för att överleva – det är en mänsklig rättighet.