[Ur nummer: 05/2009] Man får mycket tid att fundera på när man står och lyfter lådor på jobbet. Inser samtidigt som jag skriver detta hur mina arbetskamrater kommer att skratta åt mig eftersom de ser mina sporadiska ”besök” på jobb som något utöver det vanliga. Men det är ju så att man får tid att fundera på jobb och just nu så snurrar många tankar, kring många saker. Just nu är det en del saker som jag går och blir förbannad över. Det kan vara allt från hur vår avdelnings pausbur ser ut, till den nya rehabkedjan och till privatiseringsvågen som vi sett nu efter förra valet. Tänkte prata lite om de här sakerna när jag har förmånen att göra det här.
Raster, pauser och måltidsuppehåll behöver vi för att kunna vara produktiva och orka ett helt arbetspass, en hel arbetsvecka och ett helt arbetsliv. När jag då tittar på den miljö som jag har i min pausbur så undrar jag om den inte är direkt olämplig att vila i. Kaffet i automaten tillför behövligt koffein men är inte speciellt gott, maten består av frysta pizzor och piroger, borden är fulla av brödsmulor och gamla tidningar, stolarna söndersuttna och bordet vägrar att stå still medan man fikar. Tror ni fattar grejen. Tänker inte ens nämna hur toaletterna ser ut.

Om vi hade fått tillgång till gott kaffe, bra och nyttig mat, sköna ergonomiska stolar, rent och snyggt omkring oss så hade vi gjort ett bättre arbete. Nu vill jag försvara tjejerna som städar vår pausbur, de har ett otacksamt arbete för vi är ganska många som är där och skitar ner. Ingen skugga ska falla på dem. Drömmen hade ju varit att kunna sova en liten stund på sin långa rast, fast det är ju omöjligt eftersom det är ”fult” att sova på arbetet.

Ska väl ägna ett par rader åt rehabkedjan med. Ett mer cyniskt system för att få folk utförsäkrade är väl svårt att konstruera.
Nu börjar vi se effekterna av regeringens förslag om hur vi ska hantera sjuka arbetare i Sverige. Nu riktas inte kritiken mot de tidiga insatserna utan på att systemet inte tar hänsyn till att vi är människor, och att vi behöver olika tid på oss för att bli friska. Men regeringen är väl nöjd.
Eftersom det i dag är svårare att klassas som sjuk kan regeringen visa på att vi rent statistiskt är friskare. Att det då blir fler som tvingas söka socialbidrag eller gå till sjuka till jobbet säger ingenting om att vi skulle må bättre.

Privatiseringsrallyt som just nu körs på högsta växel genom vårt avlånga land är också något som jag stör mig på. Med ena handen säljer vi ut vinstdrivande statliga företag och kommunala skolor för en billig peng, medan vi med andra handen går in med skattebetalarnas pengar för att rädda banker och finansinstitut.
Det finns en anledning till att jag anser att våra grundläggande behov som skola, vård och omsorg inte får drivas med vinstintresse.
Om Lisa får fler lärarlösa lektioner eller om Agda får ligga i sin egen avföring ett par timmar extra så ökar vinsten för ägaren. Nu är det inte så att all verksamhet inom vård, skola och omsorg måste ske i statlig eller kommunal regi. Ett dagis kan till exempel med fördel ägas av barnens föräldrar eller en institution, det är vinstintresset som måste bort.
Allt detta som jag nu är så irriterad över och som jag funderat mycket kring kan man göra något åt. Det jag ska göra till en början är att gå till min fackklubb gällande pausburen och be dem ta upp frågan med företaget. De andra frågorna tänker jag göra något åt genom att gå och rösta i EU- valet den 7 juni. Tänk på att 60 procent av alla beslut i kommuner och landsting har sitt ursprung i EUs beslutande organ.