När min syster ska beskriva Bert Karlsson: ’Han är verkligen snygg. En riktig drömman’

[Ur nummer: 05/2009] Nyligen blev jag anklagad av en ung man för att inte ha någon humor.
Nejdå, han hade inte läst något jag skrivit eller hört något jag sagt. Det var enligt honom betydligt värre än så. Unga (?) män är självupptagna. Det tar hårt när de utnämnt sig till humorns mästare, och någon, i det här fallet jag, surt säger ”det där tycker inte jag är roligt”.

Den unge mannen reagerade med ryggmärgen, eller vad det nu är män i alla åldrar reagerar med, och sa: ”Du har ingen humor. Jag är i själva verket skitrolig. Det tycker alla.”

Med alla avsågs andra (pojkar) i den ironiska generation han anser sig tillhöra. Jag tror den anser sig vara född under första halvan av 1980-talet. Ju längre från den tiden, bakåt räknat, man är född desto mindre sinne för just deras förädlade ironiska humor.

Det är väldigt konstigt, för min syster är född 1943 och är det mest ironiska jag vet. Redan vid lättare neuropsykiaktriska funktionshinder får man problem i kontakten med henne – liksom med många andra 40-talister. De säger liksom aldrig vad de menar. De kan bara inte låta bli att leka tvärtomleken.
”Värst vad välstädat du har det!” säger de när de kliver över tröskeln och man tycker att, aha, det märks att jag bjudit till, tills man ser det där lilla spefulla rycket i näsvingen. En god vän till mig, med just en av de där lättare slängarna som gör att han inte kan tolka näsvingsryck, trodde efter en kvarts samvaro med systern att hon var min bror. Eller möjligtvis min far.

Och hon råkar förstås värre ut än så. När hon gick till doktorn för sitt onda knä kom hon ut med en röntgenremiss – för handen. Hon säger att det har en nästan naturlig förklaring men jag ger mig sjutton på att hon ironiserade bort hela knät. Sa saker som ”Nähä, det där gör inte det minsta ont!” trots att hon höll på att svimma av smärta när den 28-årige doktorn nuddade.

-Men det där är ju inte ironi! Invänder nu snabbt den unge mannen.
Och så har vi närmat oss självaste pud?elns kärna. När min syster ska beskriva till exempel Bert Karlsson, så säger hon ”Han är verkligen snygg! En riktig drömman!” Medan den unge mannen säger ”Bert Karlsson är tjock och ful, han är nästan fulast i Sverige!”

Ingetdera är ju särskilt roligt, men systern är åtminstone ironisk. Anser jag och Bonniers Svenska Ordbok. Medan den unge mannen säger att ironi, det är att fläska på. Hänga ut folk, vara taskig, kalla feta för fetare, fula för fulare. Det var där min kroniska brist på en särskild sorts humor kom in. Det har alltid funnits pojkar som hånflabbat åt de avvikande. Jag tyckte inte de var roliga på 60-talet heller, när jag inte var snygg nog. Ingen tyckte det, utom de själva, gärna i grupp. Det är skillnaden. De fick inga flabbtribuner då. Inga spalter, inga program.

Det där grillprogrammet i TV är en bra illustration till alltihop. Den unge låg förstås dubbel i skrattkonvulsioner från första stund. Grämde sig över att han inte fick se fler feta kändisar häcklas. Han morsa skakade på 40-talshuvudet och sa ”Ja det där var ju väldigt roligt! Precis i min smak! Kunde dom inte gjort programmet längre och tagit i lite mer! Ha ha ha!” Och han vrålade ”Bra morsan! Äntligen nån gammal som fattar!” och såg inte alls rycket i näsvingen, eftersom unga män sällan tittar på sina mödrar när dessa talar till dem, så hon måste översätta och fick till svar ett vrål ”Du har ingen humor! Du fattar ju fan inte de enklaste ironier!”

Undrar om generationsmotsättningarna någonsin varit så stora. Och oroliga.
Förmodligen.