”Man kan knappt ana att Bjurholms-borna skulle stå ett led närmare aporna än vi andra…”

[Ur nummer: 06/2009] Livsmedelsarbetare har varit ute och rest. Förhoppningsvis kommit hem igen med erfarenheter rikare. Inte bara av allmänt kongressliv. En del har sett Västerbotten för första gången, kanske även den sista. Umeå är ju trots allt inte den vanligaste genvägen. Så det är folkbildande att lägga sina möten bortom huvudstaden. Stockholmarna får se riket och upptäcka att det finns stadsbebyggelse norr om Fridhemsplan, inte bara förort och landsbygd, och riket får se varandra, och för all del även stockholmarna. Göteborgare brukar i allmänhet vara mest intresserade av varandra, men har man sett Kôpparmärra har man å andra sidan sett allt. Resonerar de.

Förstås hade det varit bättre för miljön om alla åkt tåg men förutom Vännäs i gryningsljus så hade de knappast sett mer. En gång tog vi nattåget mellan Göteborg och Umeå för just ett stort möte. Flickorna drog ned fönstret så fort tåget stannade till. ”Vi har varit i Skinnskatteberg och Ockelbo!” skröt de sen. Det var lite torftigt. Jämfört med 1950- och 1960-talets barn som åkte på ändlösa bilsemestrar med sina föräldrar och sov på campingar, tråkades ut på stadspromenader och beordrades skriva svartvita vykort till anförvanter. Systern skickade ett från Fjugesta. Det var det bästa bilismen gjort landet, förutom arbetstillfällen och exportförtjänster, att fler barn fick lära sig geografin på plats. Nu får de vänta tills de blir kongressombud. Fast just Fjugesta lär de väl missa ändå.

Däremot fick kanske ombuden lära sig att människan härstammar från Bjurholm. Bjurholm ligger sex mil från Umeå och är känt för sitt nedlagda ysteri. Föga originellt förstås eftersom fler orter är mer kända för nedlagd än för verksam mejeriproduktion. I Bjurholm har man i alla fall inte som i Dingle, på Irland, rest en Lidl-butik på den gamla mejeritomten, som ett monument över tidens gång. Åsnekärrorna på parkeringen utanför är utbytta mot veckohandlande EU-understödda bönders glänsande karosser. Bara bondlurkarna ser likadana ut.

Det gör Bjurholmsborna också, man kan knappt ana att de skulle stå ett led närmare aporna än vi andra. I själva verket kanske det bara är en skröna, framförd av nån skojfrisk Umebo.

En sån skröna skulle aldrig förekomma i Värmland, det är såna svenska skillnader man lär sig genom att få resa ut på möten, att i Värmland tas alla värmlänningar på största allvar och ingen insocknes påstås här?stamma från till exempel vargen, trots snarlikheter.
På ett större möte i Karlstad härförleden satt deltagarna som på nålar för att hinna kryssa mellan alla statyer av berömda värmlänningar, däribland själva Sola, och komma med Stockholmståget hem till fredagsmyset. Då rungade den tunge ordföranden i ”Jag ska väl läse lite dikt innan i far!” Och så läste han Fröding, sju versar, på hemspråk. Helt obekymrad om hur mycket anda som skulle sättas i halsen under språngmarschen genom stan. Ingen vält staty rapporterades dock.

Själv var jag på ett annat möte; i den skånska huvudstaden, ja alltså den som ligger på den här sidan. Kanske är de lite stukade skåningarna efter att deras dialekt blivit utnämnd till landets fulaste av en kvällstidning för de var rätt ivriga på att visa vägen över bron.

Som om språket där skulle uppskattas mer. Pilsnern är dessutom billigare på Möllevången än i Nyhavn. Det är sånt som resande och god folkbildning kan ge vid handen. Konferenshotellen är sig däremot lika. I hela riket.