[Ur nummer: 06/2009] Tänk att bli utsatt för nationalism i EU:s huvudstad! I slutet av mars besökte vi Bryssel eftersom jag har en son som bor och arbetar där. Bryssel är en fransktalande enklav i den flamländska delen av Belgien, de två officiella språken är franska och flamländska. Man klarar sig hyfsat med engelska i Bryssel, så länge kontakterna är med affärer och restauranger som drivs av första eller andra generationens invandrare.
Vår son bor i centrala Bryssel, inte i Bryssels Östermalm direkt men inte heller i de sämsta av stadsdelarna. Bostadsstandarden är fjärran från svensk normalstandard, hyresnivån dock i klass med svensk.

En lördagskväll gick vi ut på middag vid cirka 21.00, vi var åter i lägenheten cirka 23.00. Det som mötte oss var ett mörkt trapphus och en lägenhet som hade varit hemsökt av tjuvar. All elektronik var stulen, diverse annat smått och gott samt våra pass. Sonen tog omedelbar kontakt med polisen och hyresvärden. Hyres?värden var snabbt på plats, väldigt orolig för hur det hade gått med vår son. Polisen var inte långt efter, de var två unga poliser, en man och en kvinna.
Den kvinnliga polisen kunde inte engelska och lämnade med lättnad över till den manliga polisen som hade rätt bra kunskaper i engelska. Det blev en mycket formell konversation med en korrekt polis och vilsna turister som nyss hade varit utsatta för inbrott. Vi uppmanades att på morgonen gå till centrala polis?stationen i Bryssel med en lista på det som var stulet. Ett sammanträffande med belgiska myndigheter som vi sent ska glömma, helt i klass med John Cleese ”Pang i bygget”.

Söndag förmiddag gick vi till centrala polisstationen som ligger på tio minuters gångavstånd från sonens lägenhet. I receptionen satt två kvinnliga poliser som inte direkt visade oss någon uppmärksamhet. Nåväl, vi gick fram till den ena av dem och förklarade vårt ärende på engelska och att vi hade blivit uppmanade av polisen att gå dit. Den kvinnliga polisen lyssnade inte på vad vi sa utan enbart på det språk vi talade och frågade så där lagom aggressivt om vi inte pratade franska. Vi förklarade att vi inte behärskade franska och ville konversera på engelska, därmed drog karusellen igång…
”På den här polisstationen pratar vi franska” sa hon, vilket vår son kunde översätta till oss (hans franska är begränsad, men ändå). Sonen, som med jämna mellanrum blivit utsatt för språk?nationalism, sa med väl återhållen ilska att man nog kunde förvänta sig att kunna konversera på engelska i EU:s huvudstad. Den kvinnliga polisen som kunde ha varit en påskhäxa, dock en vecka före påsk, reste sig upp pekade mot ytterdörren och skrek att det vara bara att gå till ambassaden för här pratar vi franska, endast franska och därmed basta.
Det blev en kortare palaver innan poliserna nog insåg att vi var från Sverige (som om det nu skulle spela någon roll) och en manlig polis uppenbarade sig och insmilat leende förklarade att vi kunde gå bakom hörnet så skulle han ta sig an vårt ärende, på engelska.
Den manliga polisen visade på ett närmast aristokratiskt sätt att vi var honom underställda och helt beroende av hans välvilja. Så där, lite överslätande, förklarade han att vi i Sverige knappast skulle konversera med honom på franska. Varvid vi lite underdånigt sa att vi inte förväntade oss att polisen i Belgien skulle prata med oss på svenska. Samtalet avbröts när en polis?kollega kom in med bakelser till kollegorna, vår polis vände oss ryggen, åt sin bakelse och hade en livlig konversation med kollegorna, på franska givetvis.

Efter att förklarat för oss att man inte fick använda små bokstäver när man fyllde i blanketterna, skrivit om formulären ett antal gånger på datorn, förklarat för sonen på franska att han inte kunde stava, hört en nyrånad amerikanska bli avvisad för att hon inte kunde franska, en ilsken kvinna som lämnade polisstationen för att polisen avbröt samtalet för att prata med sin fru med mer, så avslutades de två timmarna med att den manlige polisen med ackuratess och tyngd smällde på en stämpel på varje anmälan.
Besöket avlutades med att den manlige polisen önskade oss lycka till, om vi skulle ha lyckan att kunna lämna landet dagen efter, utan pass, men han hade gjort vad han kunde.
Ja, nationalismen visar sig både här och där, lite löjlig ibland som här ovan men oftast som ett mörkt spöke som drar fram både här och där… även i vår vardag. Trevlig semester, förresten!