”Så där står man alltså flinande och utlämnad åt meningsmotståndare i ett kallt blåshål i timmar utan att ens få prata lite vett i dem…”

Nä, jag skulle inte vara något för Robinson. Inte för att jag inte klarar umbäranden. Jag har i stort sett ensam drivit upp tre barn. För det krävs både uthållighet, list och smarthet. Risken är jäkligt stor att man blir utröstad annars.

[Ur nummer: 07/2009] Jag har dessutom suttit i styrelsen för två socialdemokratiska stadsdelsföreningar, levt med 18 katter, tre råttor, en fågel och diverse parasiter som följt med de samma. Årets fästingar är till exempel inte nådiga, de kräver snarare kniptång än pincett. Bara ett djur har självdött. Det var råttan Siv. Vi åt inte upp henne. Däremot har jag de senaste 12 åren nästan enbart livnärt mig på den mat jag själv lyckats laga, utan att förlora nämnvärt i vikt. I sportsliga tävlingar överraskade jag redan i sexans uttagning till korgboll-laget med att få alla bollar i korgen. Jag fick förstås ändå inte vara med, men jag kom faktiskt i mål på nästan alla stadsorienteringar, förr eller senare, utan så mycket som en skråma.

Men det är det där med plankan! Jag skulle för det första inte ens komma upp. Vilket inte skulle spela så stor roll, eftersom jag omedelbart skulle falla ned. Så otroligt nesligt när jag lätt tagit mig så långt och blivit folkets favorit. Men tyvärr, jag saknar så till den milda grad balans att jag kan göra självfälleben på slät mark och aldrig ens lyckats behärska trehjuliga fordon.

Så jag får ägna livet åt andra utman?ing?ar. I sommar är jag hittills uppe i två. Den ena som frivillig säkerhets?vakt på festival, i hällregn. Relativt enkelt. Förutom att stå stilla och se bestämd ut gäller det bara att skydda nacken. Lärde mig av ett proffs från Göteborg. Blöt nacke är ett otyg, värre än hundratals huliganer på Ullevi, vätan sprider sig in under kläderna, genom skinnet och ut i märg och ben. Torrkragad klarar man till och med småbarnspappor som insisterar på att promenera över avspärrat festivalområde med hund och barnvagn och damer med stadsjeepar som ”ska bara”. Kissa tror jag.

Den andra var lite knivigare; val?sedels?utdelare under EU-valet. Först är det bandet med partinamn som ska hänga käckt över bröstet. Man måste spänna kroppen på ett mycket onaturligt sätt för att det inte ska halka av, samtidigt som man håller sedlarna utfällda som en solfjäder i ena handen, snabbt delar ut med den andra, innan någon moderatkäring hunnit före, ler soligt mot väljarna och blänger hånfullt i mjugg på de andra utdelarna.
Dessutom säger valetiken att man ska låta bli att prata politik. Så där står man alltså flinande och utlämnad åt meningsmotståndare i ett kallt blåshål i timmar utan att ens få prata lite vett i dem. För vad finns det annat att säga? Vädret är snabbt avklarat, fotboll och rockmusik är de inte intresserade av. Faktiskt var det lättast med Piratpartiet, för de hade ju inte så mycket politik att låta bli att prata om men var mer intresserade av till exempel rockmusik.

Det var också vi som så att säga hoppade av plankan först, jag och piratpartisten. Lät bandrollerna glida till marken och lossade stelfrusna grepp om pappersbitar och sa att nu får det gå som det går i Rågsved. (Det gjorde det också.) De andra partierna hade ju aldrig dykt upp så det blev bara moderaten och vänsterpartisten kvar.
De log blekt inåtvänt när vi gick. Borrade liksom fast fötterna i marken. Man anade att ingen skulle ge upp frivilligt.
Kanske står de där ännu. Fastnaglade. Väntar in riksdagsvalet 2010. Eller åtminstone kyrkovalet. Ensamma utanför den sommarstängda skolan i Rågsved dit ingen går varken in eller ut.