Jag sitter och bläddrar i min slitna gamla dagbok. Den börjar 9 september 1988 och slutar 10 mars 1989. Det var en tidsperiod som skulle bestämma min framtid.

[Ur nummer: 07/2009] Jag och Bea fann varandra och blev tillsammans. Och efter tio månaders skrivande var jag en natt i slutet av oktober färdig med min första roman. ”För att vara korrekt”, skrev jag i dagboken, ”den 31 oktober 02.45. Jag har just precis avslutat min roman, min första bok. Alla bärande delar är klara. Nu krävs bara lite putsjobb. Det känns faktiskt som om ingenting speciellt har hänt.”

Jag hade kämpat med skrivandet i flera år och många gånger förlorat hoppet om att det var författare jag var ämnad att bli. Varför gjorde jag inte något vettigt, varför filade jag på dikter och berättelser som ingen ville ha? När jag äntligen skrivit ihop en roman trodde jag på en djup inre förlösning. I ett trollslag skulle allt förändras. Men det hände inte så mycket, jag var fortfarande jag. Den 17 februari 1989 berättade Bea att vi väntade barn. I dagboken är det lyckliga dagar och jag har redan börjat tänka på nästa bok. Det var en tid när bitarna i mitt liv föll på plats. Fast nu i efterhand är det så uppenbart att något verkligen hände med mig. Jag hade vågat älska.

Genom åren har jag fortsatt skriva dagbok om allt från väderobservationer, privatliv, resor och arbetsanteckningar. Någon gång har jag använt en välformulerad dagboksnotering i en roman. Men att låta publicera hela dagböcker? Nej. Det känns för privat. Ändå har jag alltid gillat dagboken som litterär genre. För inte länge sedan läste jag Virginia Woolfs dagbok Ögonblick av frihet och snart också Aleksandra Kollontajs dagböcker inifrån Sovjetstatens maktskikt under Stalins terror på 30-talet.
Woolfs tyckte jag mycket om, särskilt hennes skarpa iakttagelseförmåga och intuitiva människokännedom. Jag tänker också på Anne Franks dagbok eller Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Dagboken kan vara ett dokument med obändig kraft som sätter ljuset på historiens och samhällets mörka sidor och skapar debatt. Dagboken behöver inte låtsas, inte skapa dramatik. Det räcker med livets hårda fakta. Den är ett slags demokratisk litteratur, där den med något viktigt på hjärtat får be om läsarens uppmärksamhet bara det är uppriktigt skrivet. Ta En kvinna i Berlin, en dagbok skriven under ryssarnas brutala intåg våren 1945 av en anonym kvinna som inte vill ståta med namn. Det hon råkat ut för är så skamligt och hemskt.

En stor läsupplevelse från ungdomen var Sven Lindqvists En älskares dagbok och En gift mans dagbok i början på 80-talet. Plötsligt fick litteraturen liv och puls, något som saknades i decenniets blodfattiga romaner. Greppet att låta den äldre Lind?qvist kommentera den yngres dagbok vållade debatt. Fick man lämna ut en relation till en riktig människa på det här viset? Särskilt utsatt var ju hustrun Cecilia.

Nu senast var det Lars Noréns En dramatikers dagbok som gjorde skandal när han namngav verkliga personer med hårda omdömen. Jag läste bara hundra sidor. Inte för att den var dålig, utan för att Norén redan från början skrev den med kommersiellt syfte, det stör läsningen. Är man inte ärlig i uppsåtet, blir det hela en konstruktion. Inte dagbok.