[Ur nummer: 07/2009] Jag är egentligen inte så insatt i den nya organisationen som jag kanske borde vara. Jag har fått den förklarad för mig av Micke Nilsson när jag med många andra gick Unga Folkbildare på Brunnsvik 2008-2009. Delar av den förstår jag fortfarande inte. Nej, jag är ingen anhängare till den nya organisationen. Ja, jag brukar skrika efter förändring. Att vi ska kunna vår historia men inte låta oss skrämmas av den kommande framtiden. Att vi ska utvecklas och gå framåt. För man kan bara göra så pass mycket med det som en gång varit. Så ja, jag är för förändring och jag är för utveckling. Men regioner?
Jag tror inte på själva konceptet med det. Jag köper inte förklaringarna och jag tror samarbetet bara blir värre på grund av hela grejen. Det känns trist att behöva säga det men den anda man hade när man kom till en av Livs avdelningar, den andan har kongressen 2009 tagit död på.
Jag tror att samarbetet mellan de olika avdelningarna nu när de blir regioner kommer att försämras. Och detta mest för att det tyvärr finns personer inom vår organisation som gjort det till sitt livs mål att göra karriär på den fackliga banan. Och nej, då talar jag inte om ombudsmännen. Då talar jag om arbetare som glömt bort var de kommer ifrån. Då talar jag om arbetare som glömt bort varför de tog uppdraget. Då talar jag om arbetare som vänder ryggen dit vinden blåser. Jag talar om våra förtroendevalda. Förtroendevalda som har glömt vad fackföreningsrörelsen handlar om. Förtroendevalda som har glömt bort att det handlar om den enskilda medlemmen. Medlemmen före allt annat. Jag vet inte var någonstans ”vi” blev ”jag”.
Det är bara en sak som är säker för min del. Jag kommer aldrig att bli en karriär- suktande förtroendevald. Den dagen jag känner så, den dagen blir jag tjänsteman. Men tills dess har helvetet hunnit frysa till is.