[Ur nummer: 09/2009] Ungdomar idag verkar tyvärr tro att de är födda med kollektivavtal, att det inte är något de måste slå vakt om. De tror att de får alla förmåner ändå. De ska veta att det inte är lätt att få ut några löneförhöjningar. Vår arbetsgivare håller hårt i pengarna. Vi får bara det som avtalet säger…”
Det berättade Siv Cleve-Hilmersson, klubbordförande på Klädesholmen Seafood, i förra numret av Mål & Medel. Hon har ett långt förflutet inom konservbranschen, en kvinnodominerad bransch präglad av låga löner och hårda arbetsvillkor.

Hon vet av erfarenhet att fackligt medlemskap gör skillnad. Hon gör också sitt bästa för att förmedla denna kunskap. Hon borde få draghjälp av avtalsrörelsen som snart drar igång på allvar. Det gäller dock att synliggöra vad det hela handlar om. Här brister det ibland. Okunskapen i samhället är stor när det gäller fackligt arbete.
Vi har alla inom fackföreningsrörelsen en viktig uppgift att förmedla vad en avtalsrörelse innebär och hur kollektivavtalen kan fyllas med rätt innehåll.
Om allt fungerar som det ska kommer medlemmarnas krav att stötas och blötas inom Livs. Så många som möjligt ska få möjlighet att tycka till. Att driva krav som är väl förankrade är A och O för att uppnå bästa resultat och i värsta fall gå ut i konflikt.

Mer pengar i plånboken är en självklarhet, inte minst för livsmedelsarbetarna som jobbar inom en bransch som går bra, för det gör faktiskt matproduktionen. Men det finns även många andra viktiga frågor, såsom anställningstrygghet och arbetsförhållanden. Så skapas det goda arbetet. Det gäller att väga det ena mot det andra. Vad kan vänta och vad måste lösas nu?
Att förhandla med motparten är inte lätt. Arbetsgivarna håller hårt i pengarna. Hur stor löneökning tål branschen? Kan en förbättring för medlemmarna på ett område vara värd en försämring på ett annat? Till syvende och sist så ska de fackliga företrädarna stå till svars inför sina medlemmar och arbetsgivarnas företrädare inför sina medlemsföretag.
Det kan vara svårt att hänga med i alla turer. För att sätta tryck bakom kraven krävs samordning. Det gäller att prata ihop sig. På den fackliga sidan sker det flera parallella diskussioner.

Under september hålls ett tiotal avtalskonferenser inom LO och inom Facken inom industrin. Livs har sedan tre egna avtalskonferenser i början av oktober. Målsättningen är att kraven ska vara överlämnade till motparten innan årsskiftet.
Den sista mars 2010 löper många av avtalen ut, däribland Livs avtal. Har parterna inte kunnat komma överens innan dess är det stor risk för konflikt. Då, om inte förr, straffar det sig att inte vara med i facket. Konfliktersättning utgår bara till medlemmar.
Det behövs facklig förnyelse och Livs har tagit beslut om en helt ny demokratisk organisation och gör nu förändringar som inget annat LO-förbund gjort tidigare. Livs är ett lysande exempel på att det går att stöpa om ett förbund rejält för att öka medlemsnyttan. Avtalsrörelsen kommer att ge en fingervisning om det är rätt väg. Förhoppningsvis blir det lättare för medlemmar att värva nya medlemmar. Lösningen på medlemstappet är organisering. Så byggs facklig styrka. Ensam är aldrig stark.