[Ur nummer: 09/2009] FNs klimatkonferens i Köpenhamn närmar sig. Kärnfrågan för de politiska ledarna är solklar: Hur skall världssamfundet hejda den globala uppvärmningen så att den inte överstiger 2 grader, alltså den hotfulla ”tipping point”då klimatkrisen kan bli oåterkallelig?
I grunden handlar klimatpolitik om kampen mot fattigdom, om mat, vatten, välfärd och basala mänskliga rättigheter. Vilket i sin tur betyder att det nya klimatavtalet måste bygga på rättvisa, så att till exempel USA – med 22 ton växthusgasutsläpp/person – minskar sin klimatpåverkan betydligt kraftfullare än till exempel Kina, med 4 ton utsläpp/person (trots att kineserna nu är den totalt största utsläppsnationen). Det finns många redskap för att åstadkomma detta, t ex handel med utsläppsrätter och stimulanser i marknaden för en spridning av ”grön teknik” över hela världen.

När vi här hemma funderar över hur vi skall kunna bli mer energieffektiva med allt mindre påverkan på klimat och miljö, så inser vi lätt att det krävs insatser på alla möjliga arenor och nivåer – i politik och företag, i organisationer och ”hemma i köket”.

På femtio år har konsumtionen i Sverige tredubblats. Privat konsumtion motsvarar idag ungefär hälften av BNP eller 1 300 miljarder kronor årligen (2007). En förskjutning har ägt rum så att andelen materiell konsumtion successivt ökat och numera uppgår till drygt 70 procent. Den icke-materiella tjänstekonsumtionen – utbildning, kultur, hälsa, hushållsnära tjänster mm – har i stället minskat, till idag 20-30 procent.
Orsakerna till denna förändring har att göra med att materiell konsumtion, ”prylar”, genom teknik och effektivisering gynnats av allt lägre kostnader, medan person till person-tjänster tvärtom missgynnats även skattemässigt och därmed blivit allt dyrare.

Materiell konsumtion och resor har generellt större klimatpåverkan än tjänstekonsumtion, räknad per investerad krona konsumtion. Eller omvänt: När vi satsar en tusenlapp på att handla böcker, gå på konsert, bio eller teater så kan vår klimatpåverkan bli flera hundra procent lägre jämfört med konsumtion av till exempel bensin och saker. Kulturnämnder, musiker och bokhandlare är alltså ”klimataktivister”!

Om samhället därför, genom klok grön skattepolitik, kunde locka oss medborgare till en större andel tjänstekonsumtion så skulle detta på sikt bidra till att minska Sveriges totala klimatpåverkan.
En ökad andel icke-materiell konsumtion på bekostad av prylar betyder inte sänkt kvalitetet i den upplevda välfärden. Troligen skänker den i stället guldkant åt tillvaron och bidrar till att fördjupa känslan av vällevnad.

Det innebär inte heller något hot mot samhällets ambitioner för tillväxt och sysselsättning – tvärtom! Tillväxten får bara ett bitvis annat innehåll på sektorer som kan expandera kraftigt och ge fler nya arbetstillfällen än i tillverkningssektorn, främst i små och medelstora företag.