[Ur nummer: 09/2009] Då var årets semester slut och det dröjer ett helt år innan man får vara ledig. Jag räknade lite lätt på det där och jag kom fram till att jag har 31 semestrar kvar innan jag fyller 65 och går i pension. Nu när man är åter på jobb kan man ju fundera på om det egentligen är värt det. Här sliter vi arbetare år efter år för fem ynka veckors semester, det kan inte vara rätt.
Var tog kampen om att inför sex veckors semester vägen, tog visionerna slut helt plötsligt? Eller är det så att fem veckors semester är så långt vi kan gå och att vi måste försvara dessa ynka veckor. Jag gjorde en liten egen undersökning bland vänner och bekanta. Jag frågade om de gillade semester och om de ville ha mer semester. Tänk, inte en enda sa nej till någon av dessa frågor. Slutsatsen av denna något ovetenskapliga undersökning visar entydigt: mer semester åt folket.

Så om nu hela svenska folket vill ha mer semester så är det väl bara att införa en sjätte semestervecka? Nu är det kanske de som undrar hur vi ska betala hela kalaset och svaret är jätteenkelt, det gör vi tillsammans själva. Det är kanske så att vi i någon mån måste avstå från vissa saker vi tar förgivet i dag men som jag är övertygad om att vi är villiga att offra. Jag tror inte heller att det är vi som jobbar på golvet som måste avstå speciellt mycket av det vi har i dag. Vi lever faktiskt i ett rikt samhälle med ofattbart stora summor i omlopp. Resurserna finns men dom är orättvist snedfördelade. Jag är helt övertygad om att vi skulle haft råd med denna reform om man omfördelade de resurser som finns i dagens samhälle. Vi kommer aldrig att få ett reformutrymme av den besuttna minoritet som tjänar på att hålla tillbaka våra krav. Reformutrymmet får vi själva ta oss!
Många kanske tycker att kravet på sex veckors semester låter konstigt mitt under en period med djup ekonomisk ohälsa. Det vi inte får glömma är att finanskrisen är skapad av en alltför marknadsvänlig politik. Vi har något blåögt gått med på att lämna över ansvaret för våra gemensamma resurser till en ekonomisk elit som sett till sina egna intressen. Här får vi vara självkritiska, men först måste vi ta ansvar för denna ekonomiska kris. Lärdomen vi får ta med oss är att marknaden varken kan eller vill reglera sig själva utan det måste vi, folket göra. Nu ska notan betalas och då är det som vanligt den lilla människan som ska hosta upp.

Situationen blir inte bättre av att vi har en regering som väljer att stå passiv. Deras linje verkar vara den att de inte anser sig vara medskyldiga till finanskrisen och därför inte behöver agera. Det var faktiskt det som jag trodde vi hade politiker till, att agera i tider som är svåra. Istället tvingas kommuner skära ner i välfärd och offentlig sektor, och det senaste man är villig att offra är våra barn. Det är ju så att man bara är barn en kort del av livet och tråkigt nog vuxen resten av det. Det kan inte vara rätt att de barn som har oturen att börja skolan under en lågkonjunktur ska få sämre möjligheter än vad andra har fått. Ska de behöva ta smällen för att vi låtit finansvalparna härja? Det tycker inte jag. Vi kan inte passivt titta på medan man försämrar skolan för de barn som vi ska bygga vår framtid på. Tyvärr verkar det ibland som om vår kära regering har folks samtycke till försämringen av skolan och barnomsorgen, för de kommer ju undan med att göra det.
Det är folket, vi, som bestämmer hur saker och ting ska vara. Det får vi inte glömma. Vill vi unna oss en extra veckas semester så kan vi faktiskt göra det, det är vi som bestämmer. Vi kan också bestämma oss för att vi ska ge våra barn en framtid de förtjänar genom att ge dem en bra skola. Så enkelt är det!