[Ur nummer: 10/2009] Vi lever dagligen med klimathotet och risken för pandemier. Svininfluensan har jagat upp stämningen och folk är rädda och oroliga. Men innerst inne tror vi inte att katastrofen kommer att inträffa eller att den kommer att drabba just oss.
I romaner och filmer tänker man längre, i dystra efter-katastrofen-scenarion. Mänskligheten har gått under och världen som vi känner den är borta. Häromkvällen gick den sjuttioelfte reprisen av katastrofrullen The day after tomorrow där extremt väder utvecklas till en ny istid.

Från England kommer nu den fiktiva dokumentärfilmen The age of stupid som handlar om hur vi gick vår egen undergång till mötes med öppna ögon. År 2055 sitter den sista människan i ett betongtorn över ett isfritt Arktis och ser tillbaka på gamla TV-klipp på en mänsklighet som inte förmådde rädda sig. Katastrofen är ett faktum och den ensamme i tornet frågar sig varför vi lät de accelererande klimatförändringarna utplåna oss. Av kapitalismens kortsiktighet och vinstbegär, av liknöjdhet, bekvämlighet och dumhet, blir svaret. Och som ett brev på posten har BBC-serien Överlevarna börjat på tv. I den sprider sig ett elakt influensavirus och dödar hela jordens befolkning på några dagar. De få som överlevt är immuna mot viruset och nu måste de samarbeta för att kunna bygga ett nytt liv. Men i det nya läget går käket före moralen.

Den framtidsroman som gripit mig djupast är utan tvekan den amerikanske författaren Cormac McCarthys Vägen. I den finns det inte längre någon civilisation, eftersom en miljökatastrof slagit ut alla samhällsfunktioner och återväxten på jorden.
Romanen handlar om en pappa och hans pojke som försöker ta sig söderut i det sterila landskapet. Allt de äger ryms i kundvagn som de drar. Det handlar bokstavligen om att äta eller ätas. Desperata rövargäng har för att överleva börjat fånga och äta upp sina medmänniskor.

Cormac McCarthy är nog mest omtalad för att ha skrivit romanen No country for old men, som sedan blev film. Själv läste jag McCartys första roman på svenska, Alla dessa vackra hästar, och blev helt tagen. Han skriver ett slags westernböcker men så långt från hollywoodcowboys man kan komma. Hans stil är kraftfullt enkel men mycket nyanserad. Han skildrar praktiska och handlingskraftiga unga män som flyr eller jagar något, inte sällan måste de slåss för livet. Det blir konflikter, ofta blodiga och våldsamma. Ändå äger de en slags bibliskt rotad moral om rätt och fel som omgivningen verkar ha glömt.

McCarthys ”goda” hjältar försöker handla moraliskt rätt trots att omständigheterna talar emot. Författaren kallar denna inre styrka för ”elden”.
Elden återkommer också i Vägen. Pappan försöker föra den vidare till sin son, som är den som måste hålla liv i gamla värderingar.
Detta är dystopins kärna, i en ny skrämmande framtid måste man inte bara slåss för att äta, man måste också slåss för sin mänsklighet.