[Ur nummer: 11/2009] Filmaren Michael Moore häcklar kapitalister, nyliberaler och välsituerat folk i det politisk-ekonomiska etablissemanget i sin nya film, som är mer ett politiskt ställningstagande än en dokumentär i egentlig mening. Utan försök till objektivitet redovisar han med hjälp av känslor och sentimentalitet upprörande orättvisor och utsugning av dem som tvingas sälja sin arbetskraft till för låga löner och står utan skyddsnät när de sparkas eller inte klarar amorteringarna.
Moore tar förstås entydigt parti för dem som hamnat på USA:s bakgård då de i finanskrisens spår har förlorat arbete, hus och hem. Moore försöker personligen ställa bank- och politikeretablissemanget till ansvar. Han går till verbala frontalangrepp, även iscensatta som gags med bulldozer utanför och avspärrningsband kring bankpalatsen.
Den barnsliga humorn är dock lite tröttsam, utom då driften med Ronald Reagan och Bush-gubbarna. Det blir i längden lite monotont eftersom grundproblemet inte precis djupanalyseras.
Varför består kapitalismen, trots att den med jämna mellanrum löper amok och nästan imploderar medan ett fåtal blir stenrika på andras elände mitt under värsta krisen? Varför är den amerikanska drömmen, tron på den ensamme individens möjligheter att nå framgång och bli rik, så stark?
Å andra sidan visar Moore också med ett par fina exempel, från en strejk i Chicago och en kooperativ brödfabrik i Florida, hur ett kreativt kollektiv tillsammans är starkare än varje enskild individ i det. Väl också en analys.
—
Filmtitel: Capitalism: A Love Story.
Regi: Michael Moore.
Premiär 30 oktober.