[Ur nummer: 11/2009] När jag växte upp tillbringade jag alla mina sommarlov hos min farmor och farfar i Härjedalen, i en liten by som heter Bruksvallarna. Det var en stor kontrast mot livet i stan som jag var van vid. De livnärde sig på turismen och jordbruket, de hade häst, mjölkkor, getter, får och grisar.
På somrarna flyttade de ut till sin fäbodvall där korna, getterna och fåren fick gå fritt i naturen och beta på dagarna. Det var som om de hade en inbyggd klocka i sig, för de kom alltid tillbaka samma tid på kvällskvisten när det var dags för mjölkning. Sen fick de stå inne i ladugården över natten, och efter morgonmjölkningen fick de gå ut i det fria igen.

Det var ett slitsamt och primitivt liv, för det fanns varken vatten, avlopp eller elektricitet. Vatten till hygien och diskning togs i bäcken strax nedanför fäbodstugan. Dricks?vatten togs i en källa som låg en bit bort. Jag var farmors lilla ”piga” och hjälpte henne med alla sysslor. Mjölkningen var så klart stående på schemat varje dag. Det var mjölkning för hand som gällde, farmor mjölkade fyra kor medan jag mjölkade två. Jag fick också vara med och koka messmör, ysta ost och kärna smör. Hon kardade även ull som hon sedan spann och stickade strumpor av.
Jag fick mycket uppmuntran och beröm och kände verkligen att farmor uppskattade mig. Men det var många gånger som jag tyckte det var såå fruktansvärt långtråkigt!
Den enda kontakten med yttervärlden var en liten batteridriven transistor?radio, och tidningen som farfar hade med sig när han hämtade mjölken. Mina högtidsstunder var när jag fick följa med min faster på bingo, och när farmor tog sig tid att besöka sina vänner som också hade flyttat ut till fäbodlivet över sommaren. Men de var ganska få och det var långt att gå, så det blev inte så ofta.

Idag ser jag tillbaka på det hela med helt andra ögon. Jag känner tacksamhet och uppskattar att jag fick vara med och uppleva detta! Jag och farmor fick ett speciellt förhållande och vi kom varandra väldigt nära. Det är jag självklart jätteglad och tacksam för!
Med tanke på miljöfokuseringen i dessa dagar, så brukar jag då och då tänka tillbaka på fäbodlivet och bli lite nostalgisk. Man levde verkligen i samklang med naturen, där allt skulle tas tillvara och inget fick förfaras. Jag tycker det känns så sorgligt när den gamla generationen med sin livserfarenhet och hantverkskunskap försvinner. Fast jag vet ju att allt är föränderligt. Vi får ständigt ny kunskap och utveckling pågår hela tiden.

Jag spinner vidare lite angående miljöfokuseringen. Jag har inte hört någon säga att de struntar i miljöproblemen. Alla vill värna miljön! Här kommer två frågor som vi vet har betydelse för miljöpåverkan:
Hur många tar cykeln i stället för bilen, om man inte ska så långt? Skippar motorgräsklipparen och använder ”handjagare” istället? Jaa, det tar ju lite längre tid och är jobbigare… Så med handen på hjärtat: Hur mycket är du självmant beredd att ”offra” av din bekvämlighet i vardagen, med tanke på miljön?